Incredible 4 - de otroliga fyra

Jag kan verkligen inte förneka att jag hade vansinnigt roligt igår.
Vi kom till Hovet för att börja köa, jag och Malin Sa vid entré 13 och Malin Sch och pojkvän vid entré 12. Det var vad som kändes som -40 helvetes grader ute och Malin och jag stod omgivna utav idioter som köat sedan klockan tio på morgonen, klockan var då ca 16.45.
Vi stod där och huttrade och tänkte drömmande på McDonald's som bara var några hundra meter ifrån oss. Så vid klockan 18.55 sket vi i kön och gick mödosamt dit, med vad som kändes som utan tår, och värmde oss med hamburgare. Den godaste hamburgaren jag ätit. Insläppet var vid halv sju så typ tjuo över gick vi och ställde oss vid våra andra vänner som stod nästan längst fram i den FRUKTANSVÄRT långa kön.

När vi äntligen kom in från kylan så hängde vi av oss jackorna och sprang ner till ståplatserna och var, till vår förtjusning, bland de första som kom in i den där "buren" framför scenen. Sen började vi trängas.
Jag och Malin Sa var helt beslutna om att vi skulle längst fram, vi skulle längst fram utan tvivel. Under förbandet Turbonegro som satte igång vid kl 20.00 var allting relativt lugnt, lite små knuffar hit och dit men man hade trots allt sitt space. MEN när dom hade tackat för sig började alla göra sig beredda för det som alla hade kommit dit för, Marilyn Manson.
Helt plötsligt klämde alla ihop sig och bara av det kunde man flytta sig tre meter fram. I ungefär 50 minuter stod alla och tränges framför en stor svart duk innan äntligen Manson, vid 21.50, började spela introt på If I Was Your Vampire. Ytterligare kom man fram någon meter och det var nu hettan slog till. Hörde en kille framför som klagade för att han varit så korkad och tagit på sig långkalsonger och kofta (Stor idioti?).

I alla fall så hade vi under pausen mellan banden lyckats förflytta oss mera in mot mitten från nästan längst bak. Efter tre låtar så rann svetten men inte stoppade det oss för att kämpa oss vidare in och till vårt mål, staketet. Jag tror dessutom att tjejer som inte kommit ut ur graderoben än går på konserter bara för att få taffsa lite. Hade flera brudar som la armarna på mig, pillade mig i håret och en lade till och med handen på sidan på mig. Den värsta va endå en tjej som stod bakom mig och lade sina händer på mina axlar och tröck hela sin kropp mot mig samtidigt som hon gungade med musiken och gav en sån där härlig "juck"-känsla till det hela. Det kändes en aning lustigt faktiskt, hade jag kunnat levt utan.

Malin och jag turades om att ta täten i vår trängselutmaning, man utvecklade efter ett tag en taktik som gjorde att man tog sig lättare fram. Det tog tid men när kanske en tredjedel av konserten återstod hade vi lyckats klämt oss fram till dom som stod och hängde på staketet. Kanske mer med motivationen av att komma så långt fram och vara en av dom som fick vatten än att komma nära Manson.
Men vilken härlig jävla känsla det var att stå så långt fram och vilken härlig jävla känsla det var när tjejen framme vid staketet pickade på mig och erbjöd mig hennes plats. Jag tackade och bockade och klämde in min svettiga kropp in till staketet. Malin hängde bakom mig men lyckades med lite hjälp också klämma sig in mellan mig och bruden brevid.
Mission accomplice, vi stod längst fram!
Ungefär i samma veva hoppar Marilyn Mason ner från scenen och ställer sig nästan framför oss och jag lyckas få tag i hans ena byxben.

Resten utav konserten rockade vi vilt, jag och Malin. Lyckliga, svettiga och höga på koldioxid.
Idag har jag några blåmärken, värkande fötter och en fruktansvärd träningsvärt i magen pga allt spännande för att försöka hålla sig på benen när alla gungade omkring men det var det lätt värt.

Don't break my heart and I won't break your heart shaped glasses.
// Malin Ludersson