Incredible 4 - de otroliga fyra

Jag måste faktiskt erkänna en sak här och nu... Jag är otroligt naiv när det kommer till killar. Dom kan hur lätt som helst ta kontroll över mig... Och jag faller direkt. Litar på allt dom säger. Börja tänka hur våran så kallade framtid skulle kunna se ut tillsammans. Men sen tar de bara slut... Antingen hör man aldrig mer från honom eller så beter han sig som en treåring. Och sen flyger mina drömmar mina fantasier ut genom fönstret.

Är så jävla trött på sånt skit... Så en dag bestämde jag mig för att skita i killar och aldrig mer lita på dom.  Dom ska aldrig mer få ra kontroll över mig.

Och det funka. Jag börja lixom om på punkten killar och det gick faktiskt bättre. Hade inga falska förhoppningar utan jag tog det som det kom. Allt började kännas bättre. Och det var nästan som om jag förstog killarna och dom mig. Men bara nästan....

Men sen är det ju Han med stort h... Jag önska jag bara kunde släppa honom för gott. Aldrig mer snacka med honom. Samtidigt skulle jag kunna offra mitt liv för honom. Om jag ska beskriva vårat förhållande är det som Carrie och Mr.Big.  Jag vill ha honom so bad så jag hatar honom.

Och jag lovar Han är en expert. Han kan läsa mig som en öppen bok. Han kan allt om mig och han vet exakt hur han ska få mig tillbaka. Han vet exkat hur han ska ta kontroll över mig. Och det är anledningen varför jag hatar och älskar honom.

Det här att ta det som de kommer har funkat på alla killar förutom på Han... Så min fråga är

Är jag fortfarande för naiv eller är han kanske den rätta?

Kan nästan svara själv på den frågan. Han kan absolut inte vara den rätta... Eller?
Jag har aldrig öppnat mig för en annan människa så mycket som för honom. Jag har aldrig kännt så här starkt för någon annan. Men jag kan verkligen inte se oss tillsammans. Aldrig.

Han har den där förmågan att göra mig så lycklig. Han kan göra mig hel.
Men sen har Han också den där förmågan som nästan alla killar har... Han kan såra mig så lätt.
Och fuck vad många gånger Han har sårat mig... Vet inte ens vad jag ska börja. Och efter varje gång har jag sagt Never again! Detta var sista gången. Men efter ett litet telefonsamtal från honom är jag Hans igen. Så enkelt.

Är jag som beroende av honom?

Måste jag ha honom vid min sida för att forsätta. Måsta jag veta att Han finns där vad som än händer?
Hur mycket jag än försöker att släppa honom funkar det aldrig.

Men jag ger mig! Han har mig, jag är Hans.

Jag är arg på mig själv för att Han har sånt jävla gräpp om mig. Men vad kan jag göra han är ju min drog...

Tills jag hittar någon annan som kan hjälpa mig att bli fri från honom.

Peace out...

By the way får ni jätte gärna komentera det här och tycka till... Eller skriv något om era kärleksproblem så kanske vi kan hjälpa varann... Right sister? Hehe.
Skicka era mail till: [email protected]