Incredible 4 - de otroliga fyra

Jag vet inte riktigt vad som flög i dig om jag ska vara ärlig. Eller ja, det var väl snarare livslusten som flög ur dig. Jag klandrar dig inte, det finns förmodligen anledningar till att du inte ville fortsätta ditt liv som du inte delat med dig till någon. Detta gjorde säkert allting svårare för dig, kära pappa. För det finns hur många människor som helst runt omkring dig som älskar dig högst av allt på hela jorden. Som skulle göra vad som helst för dig. Jag vet inte om du någonsin kunde förstå att det fanns folk som tyckte om dig, för du älskade aldrig dig själv. Du var aldrig nöjd med någonting du åstadkom. Du ville alltid att alla helger vi var hemma hos dig skulle vara perfekta. Och Pappa, allting var perfekt. Vi var ju med dig.

Jag är så himla glad att jag åtminstone fick spendera 16 år av mitt liv med dig. Jag lider så fruktansvärt med Agnes som bara fick 6 år med dig.

Det ironiska är ju iallafall att du längtade så mycket efter våren. Att solen skulle komma fram och att vi skulle kunna åka ut på landet. Och bara vara. Vara ett med naturen. Pappa med alla sina barn. På fredagen och lördagen kändes det som om det var höst. På söndagen, när solen äntligen steg upp ur sin långa dvala då fanns du inte kvar hos oss. Då hade du lämnat oss. Kanske för en bättre värld. En värld där du kunde vara lycklig. För en gångs skull.

Utan dig, Pappa, kommer jag aldrig att känna mig hel igen. Du var mitt allt. För jag är ju faktiskt halva du. Och halva Mamma. Nu finns bara Mamma kvar och de 3 systrar du lämnade åt mig. 3 personer som på olika sätt speglar dig. Din fina personlighet.

Jag älskar dig Pappa, högst av allt på hela jorden. Jag skiter i alla dumheter du har gjort i ditt liv. De skiter jag faktiskt fullständigt i. Jag tänker lära mig av dina misstag och visa världen vilken underbar människa du var. Vilken älskad människa du var.