Incredible 4 - de otroliga fyra

 

Try to get you back

I still don?t have the reason
And you don?t have the time
And it really makes me wonder
If I ever gave a fuck about you?
(Yes I really did)

Give me something to believe in
Cause I don?t believe in you anymore
(But I wish I did)
I wonder if it even makes a difference to try?
(Oh no)
So this is goodbye

Du kan ta de lugnt, för jag har kommit över dig Emil....

Just nu är jag bara lite... hehe besatt av Johnny Depp :P

Jadu.. Ännu en dag som har vart helt underbar eftersom jag har spenderat den med en person som jag älskar så otroligt mycket.... Det är Fanny om ni inte förstog de :)
 Hade också jätte kul sista timmen med typ världens roligaste människa (Rebecca) asså damn girl :D haha du är så jävla skön!
Sen va jag å Frank ute å jogga... Gick jätte bra och fan va duktiga vi är! Vi kommer fan va dom mest slimmade människorna på kärleksudden denna sommar :) haha Sen kom jag hem å satte mig vid datorn... Och då såg jag Malins blogg inlägg.... Asså fan, lilla gumman.. Jag kan verkligen inte fatta.. Men jag måste ändå säga att jag förtsår dig. Och eftersom du nu har öppnat dig ska jag också göra de....

Vet inte om ni kommer i håg den.. Men ni vet låten "Crazy" med Britney Spears? Ja, i alla fall hade hon på sig en grön magtröja i videon, och det var då... Just den dagen just den minuten som jag kom på att jag var tjock... Vad kan jag vart? Åtta?
 Man kan väl säga att jag alltid har varit omringad av ordet tjock... Min syster, min mamma dom har alltid tjatat om att dom är för tjocka, och det är så mycket dom velat förändra... Jag skyller inget på dom men jag har ju ändå alltid fått höra de.
Det var väl i feman allt börja.. Jag hitta en kompis som kände likadant och vi var berädda att göra allt för att få den "perfekta" kroppen.
Våran första fas var att vi började träna. Varje dag sprang vi två kilometer. Även fast det var 20minus grader sprang vi.
 Och i så lite kläder som möjligt, om man fryser bränner man kalorier. Sen slutade vi äta. Inte helt.. Vi tröck väl i oss en halv hårdmacka, utan smör så klart!! Sen när vi skulle sova hade vi fönstret öppet, speciellt på vintern. Sen hade vi bara en filt över oss så vi skulle frysa och då bränna kalorier. Och så här höll väl vi på i ett år kanske.
Tills den dagen då våra vänner berättade för skolsköterskan. På två veckor hade jag gått ner fyra kg. Så hon ringde hem till min mamma. Sedan hade hon också ett långt snack med mig (skolskötreskan alltså) Och då kom tårarna och det enda jag kunde säga va:
- Det var inte meningen att det skulle gå så långt.

En lögn! Klart som fan att de skulle gå så där långt till och med längre! Jag ville ju bli smal!!!
Sluta väl med den så kallade bantningen för ett tag.
Men för varje tugga mat jag tog känndes det som en kniv som högg mig i hjärtat. Det var fel så jävla fel att äta. Hur kunde jag? En dag kunde jag inte hålla emot så jag låste in på toan och tog tag i rakhyveln. Men jag kunde inte. Det kändes inte rätt, jag visste att det inte var jag som talade utan en annan person som levde inom mig, en person som hatade min spegelbild, en person som tyckte att jag borde straffas så fort jag åt.
Jag gick runt med dåligt samvete i nåt år tills jag började igen.
Den här gången gick jag i sjuan. På en vecka lyckades jag gå ner fyra kg. Jag var lycklig igen. I alla fall kände jag mig lycklig. Men jag slutade inte riktigt äta den här gången. Jag åt, fast extremt lite. Men tränade stenhårt. och varje gång jag åt något gick jag direkt in till mitt rum ich gjorde situps eller något annat så att mina skuldkännslor skulle försvinna. Och så här höll jag på... Vet inte hur länge och jag vet inte vad som gjorde att jag ändrade mig. Om jag ens ändrade mig eller om jag bara gav upp... Orkade inte med att leva med den personen jag var då?

Jag tror aldrig att någon kan förstå hur man känner, hur man tänker eller vad man skulle kunna göra för att uppnå sitt mål om att bli smal. Om man själv aldrig varit besatt av denna sjukdom.. eller vad man ska kalla det.
Och jag tror eller vet att jag aldrig kommer bli frisk. Varje dag måste jag kämpa emot den där rösten inom mig som säger åt mig att sluta äta, att jag är tjock att jag inte alls duger som jag är. Och varje dag måste jag höra den där rösten klaga på att jag har ätit. Måste själv erkänna att jag är helt sjuk. Önska jag kunde få bort den  där  hemska rösten föralltid.
Gick till en psykolog men hon förstod inte alls vad jag menade. Jag har väl gett upp hoppet om att jag kommer bli helt frisk.
Men jag kommer aldrig ge upp hoppet om att jag kan kämpa emot den där rösten, och jag vet att någon dag kanske den försvinner för alltid....

Så om jag nu ska kunna förklara hur jag tog mig ut, hur jag gjorde mig fri kan jag bara svara that I let my slef go...

Jag vet inte, men ibland känns det som allting går emot en. Inte bara en sak, utan allt. Ingenting fungerar. Alla de där pusselbitarna som man var så säker att de skulle passa ihop har helt plötsligt bytt form och man kanske inser att en del pusselbitar inte har hamnat på rätt pussel. Sådant kan vara svårt att acceptera. När man verkligen tror att man hittat den rätta pusselbiten har man svårt att släppa den. Man vill gärna sitta och leta, prova i alla möjliga sorters vinklar, göra allt för att få den att passa. För det kändes så bra. Skenet kan bedra.

Jag tror att det svåraste vi någonsin kommer att få uppleva i livet är kärlek. Att hitta den rätta i ordets rätta bemärkelse, att hitta den person vi är ämnade att leva resten av våra liv tillsammans med. Det problematiska är bara att alla är så uppfyllda av detta. Vilket egentligen inte är så konstigt då alla filmer handlar om den där oåtkomliga kärleken och alla böcker, plus reklamfilmerna och teveserierna. Glöm för guds skull inte all musik som spelas på radio och i din mp3. Allting är fokuserat på kärlek. Allt. Jag överdriver inte. Hur många låttexter hittar du inte någonting du kan associera med kärlek i? Vi blir hjärntvättade. Vi blir intalade av de kommersiella makterna att vi är fan ingenting att ha så länge vi inte har en tvillingssjäl som håller en hand på ens rygg. Det tycker jag är tråkigt. Det jag tycker är ännu mera tråkigt är att allt detta leder till så många depressioner. Allt upphaussande är mer än frustrerande.

Det finns många tonårstjejer som blir deprimerade för att de inte tror att de kommer att hitta den rätta. De har inte varit tillsammans med någon sedan mellanstadiet och skriver loser i pannan på sig själva. Det är fel. FEL!. FEL! FEL! Titta er omkring, öppna ögonen för guds skull. Använd hjärnan vi har fått. Det finns 9 miljarder människor på jorden. Förstår ni vilken bisarr siffra det är? Om du som 15-årig tjej i en liten stad utanför Kalmar eller i en flott lägenhet på söder inte hittar eran själsfrände där ni befinner er i livet, tänk inte mer på det. Allting har en mening. Eran drömprins/drömprinsessa kanske finns i en liten stad i Mexico som man inte ens kan uttala namnet på eller i en grotta i Sibirien.  Det är därför jag tycker att det är så oerhört tråkigt när alla är så ledsna. Ge inte upp hoppet. Vi ska leva tills vi är runt 100 år gamla och jag är säker på att just du kommer att ha hittat ditt livs kärlek innan dess.

Det svåraste i livet är kärlek. Det finns inget svårare än försöka tillgodose två personers alla behov hela tiden. Det kommer att göra ont. Det kommer att vara bra ibland och dåligt ibland. That's a fact. Och att göra misstag är helt okej. För man lär sig av sina misstag och så blir man ännu bättre på att vara i ett förhållande nästa gång?

Vet ni vad det mest fascinerande är? Det är att få den där känslan och dela den med någon. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Glöm inte bort det.

 

 Jag antar att jag skulle kunna gå tillbaka till den tiden då depression härjade, jag antar att jag skulle kunna gå tillbaka till min besatthet av blod och mörka dikter. Jag antar att jag skulle kunna gå tillbaka till den värsta smärta jag någonsin har upplevt. Jag antar att jag skulle kunna gå tillbaka mitt inre helvete, men jag vägrar.

När jag var liten utgjorde jag mig för att alltid vara den som var osynlig och som ingen lade märke till, den tråkiga "vill-vara-vuxen-tjejen". Jag var mullig och gick omkring i pösiga jeans med munkjacka ned till knäna och långt hår fram i ansiktet. Varken talade eller agerade fysiskt, jag höll mig lugn och tyst. Jag hade bara två bra vänner när jag var liten och båda var ganska dominanta, eller vad kanske som upplevdes som dominans i min värld av likgiltighet. Jag följde efter och höll mig till den jag kände, gjorde aldrig några initiativ till någonting nytt. Killar var något som var mycket långt borta, aldrig hade någon ens skymtat åt mitt håll än i annat syfte än att äcklas.

Jag kämpade mig igenom mellanstadiet utan att någon riktigt lade märke till mig, utan existens. Högstadiet kom och jag började en ny skola, det var skrämmande och skräckinjagande. Speciellt för mig som hade funnit mig i samma klasskamrater sedan sju år tillbaka och hela min skoltid. Min "bästis" och jag hade sett till att vi skulle hamna i samma skola och klass, jag menar vad hade jag gjort annars?
Jag hade varit ensam som en norrman i öknen med ett sandpapper.
Årskurs sju gick vidare och jag och min vän fann, med hennes utåtriktade personlighet, två vänner till. Det var under den här tiden jag upptäckte min kärlek för att skriva och svenska blev ämnet som jag värderade högt. Min manliga lärare i ämnet fastnade för mig och vi kom bra överens. Liten och meningslös som jag redan var började de, som var mina vänner och min bästis, att hitta på ?roliga? skämt om mig och den läraren. Så som "Ni kommer att få skalliga barn" osv. Alltid följt utav flera kalla hånskratt.Med den lilla stoltheten jag hade försökte jag stå emot, jag sa nej. Jag sade åt dem att sluta. Nästan hela sjunde årskursen passerade och hånskrattet bara fortsatte. Dammen brast en dag i skolans cafeteria och tårarna kom krypande, med benen på ryggen flydde jag från dem och deras bisarra skämt. Jag slöt mig till en grupp som också kom från min gamla skola men som jag bara känt ytligt och blottade mina känslor för dem. Mycket olikt mig som bara höll mig i bakgrunden och stängde in mina känslor för mig själv. För första gången i mitt liv kände jag mig inte nedtryckt utan att det fanns någon där för min skull.

Jag pratade aldrig mer med mina så kallade vänner, vi gick fortfarande i samma klass men jag höll mig på avstånd och undvek all kontakt de försökte ta med mig. Mitt självförtroende stärktes och jag blev mer och mer öppen och pratade med människor på ett sätt som jag aldrig hade kunnat göra förut. Äntligen insåg jag att alla faktiskt inte hatade mig bara för att jag öppnade munnen. Jag fick ännu fler vänner och var för en stund nöjd. Det var nu, början av årskurs åtta som mina vänner började få problem, allvarliga problem.  Jag har en förmåga i mig som speglas väldigt mycket utav min mamma nämligen att jag tar hand om mina nära. Att få på mig deras problem och sedan gör dem till mina egna. Jag blev dem, jag levde deras liv och deras problem och jag tillbringade varje vaken sekund åt att lyssna och försöka lösa de åt dem. Men vad visste jag, 14-årig gammal flicka?Min oro utvecklades till nedstämdhet och sedan vidare till ångest. Jag försökte straffa mig själv genom att inte äta, jag var inte värd att få den "lyxen" som mat. Jag hann gå ned 5 kg på en vecka och åt inte mer än en halv pannkaka på en dag då mamma pratade med mig och jag insåg att jag var tvungen att sluta. Nu var jag bara tvungen att hitta ett nytt sätt att straffa mig på. Jag gjorde mitt första snitt i armen vid lucia år 2004. En början på en lång tid av självskadande och ren hat.

Jag ville inte prata, jag ville inte vara en börda utav problem för mina nära. Jag ville vara stark och hjälpa de som behövde mig på så sätt som jag blivit uppfostrad. Aldrig slog det mig att jag behövde någon likaså. Bördorna blev tyngre och min mamma får syn på mina sår inne på "Hennes & Mauritz" i sminkavdelningen.
Det blev min räddning.
Förtvivlad och ledsen som hon var min mamma ordnade hon kvickt så att jag fick komma och prata på BUP. Jag fick min diagnos, Depression, panik- och prestationsångest. Jag var sjuk och behövde hjälp men nekade till allt, jag var bortom hjälp. Regelbundet började jag gå till en sjukgymnast som skulle lära mig att slappna av och att hantera den våg av ångest som sköljde över mig dagligen. Den våg som gjorde det svårt att andas, gjorde så att pulsen rusade iväg och det svartnade för ögonen. Känslan av att dö. Nu senare berättade en av våra lärare för oss om chock, då allting blir för mycket för hjärnan att ta in och att den så ställer sig i chockläge. Jag kände mig träffad och det kändes som om hon hade varit vid min sida under dessa panikattacker.  Mamma började ha kropps visiteringar för att kunna se om jag hade skurit mig någonstans så att hon kunde skälla på mig och prata mig tillrätta. Till en början var det på armarna som sår syntes men ju längre tiden gick ju fler ställen kom det att uppenbara sig på. Magen, benen, rumpan, fötterna man kan säga att hela min kropp har, om man tittar noga, överallt någon litet ärr som fortfarande hänger sig kvar. Allt för att inte bli upptäckt. Jag minns en speciell gång, en gång som jag skar mig och resulterade i den värsta känslan någon kan tänka sig.  

Pappa och jag var ensamma hemma. Jag fick en grov ångestattack och skar sönder hela min vänstra underarm, jag tror inte att det var en millimeter av hel hud kvar. Jag grät och fick skuldkänslor som vanligt men ångrade mig inte. När mamma kom hem ville och titta på mig och jag vägrade att visa henne. Vägrade att visa min stora brist och skam. Galen som hon blev rev hon upp min tröjärm för att se men kom knappt halvvägs innan hon var tvungen att rusa in på toaletten för att spy. Jag satte mig i soffan med pappa och sa inte ett ord, jag höll mig bara för öronen för att slippa höra och jag kommer ihåg att pappa klappade mig på huvudet och sa att allt skulle bli bra. När mamma kom tillbaka satte hon sig bredvid mig och jag kröp upp i hennes knä och viskade i hennes öra att jag älskade henne. Då brast hon ut i gråt och så pappa tyckte att vi skulle gå och tvätta av armen. Mamma inte klarade av det utan att bara börja spy igen så satte hon sig på entrétrappan och fortsatte gråta. Jag kommer fortfarande ihåg lidelsen i pappas ord när han sa till mig vid handfatet,
 -  men lilla vän det här är inte alls lite.
Jag vet inte hur många sådana här scenarion jag har varit med om i mitt liv men nog är det många. 

Trots att jag gick till en psykolog så förändrades inte mitt ingrodda beteende som jag levt med i åtta år. Såren blev allt djupare och jag mer förtvivlad av känslan att vara bortom hjälp. Så de tyckte jag skulle börja ta tabletter som skulle hjälpa mig i mitt tillfrisknande. Tydligen sände inte min hjärna ut tillräckligt med endorfiner i min kropp. Endorfiner är ett ämne som gör att man känner sig lycklig, det utsöndras till exempel mer om man är kär.Piller efter piller skrevs ut och igenting gav något speciellt resultat. Det hela slutade med att jag skulle ta Zoloft tre gånger per dag samt Atarax som är ett lugnande medel och sömntabletter för att jag skulle få sova. Självklart den starkaste dosen av allting. 

 Jag vet inte var det var för någonting som hände, om jag var trött på att såra min familj och mina vänner eller om det var att jag för första gången insåg att jag var sjuk som gjorde det. Men mörkret började klarna, tabletterna hjälpte, det började lätta i skolan och min apatiska sida försvann. Plötsligt tycktes livet lite lättare och jag bestämde mig för att ta tag i det. Jag är en sådan människa att om man ska göra något så ska man göra det ordentligt. Min vänner hjälpte mig mycket också, mina vänner har alltid hjälpt mig. Det hela handlade bara om att jag skulle välja rätt typ av vänner. Så som man ska välja rätt typ av killar. Nu tre år senare är jag fortfarande inte frisk men jag klarar mig gott. Självklart får man återfall men aldrig så allvarliga som då. Vid midsommar är det ett år sedan jag skar mig senast.  

Att jag berättar det här nu är en del av mitt tillfrisknande, att jag kan prata om det och inte skämmas eller vara rädd för vad folk ska tycka om mig. Jag kan öppen hjärtligt erkänna för världen att jag är svag ibland och jag påverkas mycket av saker runt omkring mig och jag behöver någon att stötta mig på. Det här som jag har berättat nu är en stor del utav mitt liv och att veta om det som hände behövs för att kunna lära känna mig. Känna den riktiga Malin så som hon är och har varit. Jag kom på att jag aldrig riktig klart och tydligt har förklarat när folk har frågat vad det var som egentligen hände.
Jag kände att det var dags nu, det här var min historia.

Nu gäller det att INTE bläddra ner texten i förväg.

Det kinesiska nyåret...

Det här är ganska märkligt men värt att prova om du har tre minuter att offra:

Järndrakens år, som önskar ge dig framgång och tur!



FÖLJ INSTRUKTIONERNA - FUSKA INTE FÖR DÅ KOMMER DET INTE
ATT FUNGERA OCH DU KOMMER ATT ÖNSKA ATT DU ALDRIG GJORT DET!!





Det här har ett roligt men lite läskigt slut, läs inte i förväg följ bara instruktionerna i tur och ordning, det tar bara tre minuter som sagt och det är i alla fall värt ett
försök.


Ta först fram en penna och ett papper:



När du ombeds välja namn, välj då personer som du faktiskt känner på riktigt och följ din första tanke eller ingivelse!


Gå nedåt rad förrad - en rad i taget - läs inte i förväg för då förstör du det roliga!!


1. Skriv först siffrorna 1 till 11 under varandra, börja med 1.



2. Bredvid siffrorna 1 och 2, skriv ned vilka två tal du vill.



3. Bredvid siffrorna 3 och 7 skriver du namnet på två personer av det motsatta könet.

Titta inte i förväg, för då blir resultatet fel!



4. Skriv ned namnet på vem som helst vänner, familj etc) bredvid 4:an, 5:an och 6:an.

Fuska inte för du kommer att ångra det!


5. Skriv titlarna på fyra melodier/låtar bredvid 8, 9, 10 och 11.



6. Slutligen, önska dig något.

Här kommer då nyckeln till detta:



1. Du måste berätta om detta för "antalet du skrev invid 2:an" stycken personer.
2. Personen vid siffran 3 är den du älskar.

3. Personen vid siffran 7 är någon du tycker om men inte kan komma underfund med.
4. Den du bryr dig mest om finns vid siffran 4.

5. Personen vid 5:an känner dig väldigt bra.
6. Personen vid 6:an bringar dig lycka.

7. Melodin på 8:an hör ihop med personen vid 3:an.
8. Vid 9:an finns melodin för personen vid 7:an.

9. Melodin vid 10:an säger mest om ditt sinne, och dina tankar.
10. 11:an är melodin som berättar om din inställning till kärlek.

Sänd detta vidare till 10 personer inom en timma från det att du är färdig.
Om du gör det så kommer din önskan att gå i uppfyllelse!!

Min lista:
1. 22
2. 5
3. Emil
4. Fanny
5. mamma
6. Petra
7. Nils
8. Fighter
9. Keep on singing my song (Christina Aguilera)
10. Seven nation army (The white stripes)
11. Summer love (Justin Timberlake)


 p.s Fanny läs fyran :)

stämmer väl lite....                                          I natt blir de Johhny och Orlando <3

Alltid, genom alla tider har alla försökt att försöka bli den perfekta människan. Den vackraste, mest utbildade, mest intelligenta, mest berömda, den bästa alla kategorier helt enkelt. Jag vet inte om man kan förklara det enklare än att människan har storhetsvansinne.
Jag vill förklara det här lite bättre för er. Och jag vet ett jättebra exempel, kolla alla modebloggar som finns på nätet. Där tipsar dagens unga de andra unga som inte har något liv eller någon lust att fixa en egen stil om hur de ska klä sig, hur de ska leva sitt liv. Hur de ska kunna bli så där glamourös. Jag måste få säga att jag föraktar dess modebloggar. Jag har ingenting emot att de klär sig moderiktigt eller liknande, jag tycker bara att de har gått över den där berömda gränsen. För mig spelar det ingen större roll om mitt läppglans kommer ifrån H&M och kostar 14,50 kr medan hela deras liv går ut på att skriva blogginlägg om konsistensen på Chanels senaste genomskinliga läppglans.

För ungefär en vecka sedan kollade jag på Sofis mode, hon rapporterade om det senaste trenderna från New York. De senaste och hetaste. Jag blev helt fast. Mina ögon blev stora som tennisbollar. Hon berättade om att det senaste senaste var lösögonfransar. Alla de mest berömda berömda använde dessa och köpte dem ifrån den här speciella ögonfransbaren i centrala New York, ögonfransarnas mekka obviously. I denna shop kunde man köpa allt och lite till för att kunna sminka sina ögon. Och jag blev helt förtrollad. Jag ville också ha sådär vackra ögonfransar. Jag vill också ha en takvåning i NY där jag kan skriva böcker, gå på kändisfester, skrivas om i tidningar, beskrivas som den vackraste på jorden, skaffa en massa barn och bli rik. Ibland.

Men för mig finns det så mycket mer. Det finns viktigare saker i livet än att vara den mest glamourösa människan som någonsin gått på denna jord. Självklart är utseende väldigt viktigt, jag tycker inte om att gå ut ur huset osminkad och så vidare. Men jag tror inte att ju vackrare man är desto lyckligare blir man. Det finns saker i livet som gör en lycklig, det finns små saker, som inte behöver vara stora kändisgalor. Det kan vara att man får en ros på sin födelsedag. Eller att man hittat någon att dela allt med.

Det som irriterar mig mest är att jag föll för Sofis mode. Vilket bara bevisar att alla fjortistjejer som kollade på det där tog det närmsta kreditkortet och sprang ner till närmsta affär för att köpa de snyggaste lösögonfransarna. Tur att jag har lite mer självbehärskning än så. Hoppas att ni förstått vad jag menar. Jag har så mycket tankar om det här så det kanske blir en följetong.

På återseende, då. Forza Bajen!

Asså kan inte fatta att det är i morgon vi ska få se våran älskade Johnny (Depp) om ni inte fatta de....
 Kan verkligen inte förklara hur länge man har gått å längtat efter den dagen :D och nu är den här!!

Johnny and Orlando watch out here we come :P                      


Byebye fuckers
Älskar mina får <3

Grattis på födelsedagen ditt jävla mähä.
17 fuckin' år. Vad har jag gjort för att förtjäna dem?

Det här är en värdelös dag. Solen lyser inte. Jag kan inte äta för fem öre. Mina får och andra vänner kommer inte hit. Johan kommer inte förens sent. Jag är jättesugen på allting med socker i och ja.. Allting känns så inihelvete värdelöst idag.

Jag är så trött på att varje jävla år säga till mig själv.
"Nu ska jag ta tag i det här så jag för min första sommar inte behöver oroa mig för att gå i bikini."
och varje sommar slutar likadant, jag ligger uppe på land fullt påbylsad och likblek under alla lager. Men jag orkar inte med det längre, orkar inte med att inte vilja bada eller hata synen av stranden. Därför har jag, Malin Lindersson, satt upp ett mål. Det innebär att jag till augusti skall ha gått ner x antal kilo så att jag kan känna mig nöjd med att svassa omkring på Ayia Napa i minikjol och bikiniöverdel. Misslyckas jag, bli straffet automatiskt att utomlandsresan och stranden ett stort jävla fiasko.
Därför skriver jag det här, för att ha det som ett mål ned skrivet med vittnen och inte bara i mitt runda lilla huvud.

Planeringen är följande;
- Måndag = Gymmet
- Tisdag = Joggingrunda + 50 st sittups/benlyft
- Onsdag = Gymmet igen
- Torsdag = Likadan joggingrunda + 50 st sittups/benlyft
- Fredag/Lördag/Söndag  = Vilodagar då jag som belöning tillbringar tillsammans min pojkvän
Jag får också bara äta godis/fettig mat osv Lördag och Söndag och försöka övertyga mamma att bara köpa minifett produkter.

Från och med imorgon ( 21/ 5 ) kommer detta att gälla och fram till i mitten utav augusti då Cypern resan är planerad. Jag ska också lägga in en Cypern-bild som skrivbordsunderlägg, bara för att psyka mig lite extra.
Önska mig lycka till!

See you later, rock on bitches.

Hell yeah att den är!
Fan Fanny om du bara visste hur mycket du betyder för mig och hur jävla lycklig du gör mig....
Om du inte skulle vara vid min sida som du är hela tiden så skulle jag allvarligt talat inte kunna förstätta.
 Allt du gör betyder så mycket för mig. Och visst har jag haft många underbara vänner förut men ingen och då menar jag ingen är som du. Ingen har fått mig att skratta som du, ingen har fått mig att bli positiv som du och ingen har aldrig gett mig det självförtroendet jag fått. Tack vare dig Fanny har jag så många anledningar att vara lycklig! Det känns som om vi alltid har varit så nära som vi är. Vi har så otroligt många minnen och vi har upplevt så mycket tillsammans.
Vi har varit där för varandra i bra och dåliga stunder.
 I dig ser jag så mycket vackert och underbart och jag kan fan inte fatta att dina förra vänner gjorde som dom gjorde. Dom måste vara helt jävla fuckade i hela jävla hjärnan när dom bröt deras vänskap med dig eller gjorde dig ledsen!!! Och jag kan lova dig att jag ALDRIG kommer lämna dig. Spelar ingen roll om du hatar mig för jag kan inte fortsätta utan dig!! I need you! 
Jag hatar att tänka tanken men vad i helvete skulle jag göra om du skulle försvinna nu? Jag börjar fan gråta bara jag tänker på det...
 Det finns ingen människa som du, ingen människa som förtsår mig. Fan bara den dagen du var försenad till skolan blev jag rädd... Tänk om Fanny är sjuk, tänk om det hade hänt något allvarligt?? Vad skulle jag göra?
Jag hoppas verkligen alla får uppleva det jag upplever med dig! Bara den där känslan att känna sig trygg, att känna sig värdeful. Det är helt underbart. Och jag hoppas verkligen du känner dig värdeful när du är med mig för du är helt jävla amazing.
Och det finns bara ett sätt jag kan förklara min kärlek till dig Fanny.... Utan dig skulle jag vara död!

Älskar dig Frank!

                                                                    

                                                               

Yo it's me again!

Sitter här i min ensamhet o lyssnar på musik som skulle vara tuff att höra på om man kunde flyga^^ inte flygplan alltså utan att man kan flyga själv, vifta lite på armarna så är man i luften^^ men äh nog om flygandet.

Har inte gjort så mycket idag alltså, vaknade vid 11 med en liten kisse vid fötterna^^ myste lite med han, sen gick jag upp. Det var soligt o fint som ba fan. Åt lite frukostt o satte mej ute för att få lite sol på mej. Jag blev lite solbränd faktist. Men tror det var vid 1 (om jag inte är alltför efterbliven) då började det blåsa satan o jag kände att det kom lite regn. T__T så jag gick in för att glo på tv istället. Var inte direkt nått kul, var mest en massa skit. 
gick in på msn efter ett tag o fann Gunnar där (Linn har fått ett till smeknamn:D) vi diskuterade om nån fetmabulle som hade ringt henne i natt o sedan beslöv vi oss för att gå till coop o köpa hårsprej till mej o chips till Gunnar.
Vi hade det som vanligt kul o på vägen dit pratade Gunnar om hennes hejunderliga dröm hon hade inatt.
Väl framme vid coop gick vi till tidningshyllorna för att smyg kolla i några tidningar. 
Jag kollade lite i en Fet jävla bröllops tidning. vad fan är den bra för? jag tänker fixa mitt bröllop själv, om jag ens ska ha ett. men om jag orkar gifta mej o bla bla ska jag ha en tro det eller ej, men en lila klänning^^ :O he he. För lila är ju min favvofärg^^ Föresten skulle jag säkert bara spilla på klänningen om den skulle va vit. 
Vi gick mot hyllorna med våra prylar. hmm Det var inte så kul när vi skulle till chipsen. Min mage började gurgla o det tryckte fan på haha. :(
När vi skulle betala vare några framför oss som tydligen hade köpt upp hela affärn. tog 320 år för snubben att plocka upp allt. Gunnar och jag såg att de hade glömt sitt äggpaket, eller aah vi trodde det var deras ialf. När de plockade i sakerna i kassarna sa tjejen "har du sett äggpaketet" Gunnar och jag kollade på varann. Flinade men sa aldrig nått till dem, har ingen aning om varför :D men ialf. efter vi hade betalat gick vi förbi några killar som höll på med några grejjer om Telenor. Ena killen frågade Gunnar om hon hade telenor och om hon hade abonemang, jag hoppades på att han inte skulle fråga mej men det gjorde han visst. Jag sa snabbt som fan att jag hade kontantkort. då frågade ena killen att jag kunde skriva på nå papper men då fick jag typ damp o sa skit högt " MEN JAG VILL INTE" o så gick jag därifrån. haha. man kunde typ tro att jag hade mens eller nått .__. Gunnar började ialf rågarva o jag hängde på.
Vi satte oss på våran hängplats o satt där o glodde på alla som gick förbi. Efter några minuter ser vi en bil där det står telenor på som stannar en bit utanför ingången. Jag trodde att de hade kallat på förstärkning eftersom att jag var lite otrevlig. men det var bara samma snubbe som hade frågat mej om kontantkort o grejjer. Jag såg lite ledsen ut när kollade på mej. Hoppas han inte blev alltför ledsen haha. äääääääääääääh nej nu skiter jag i han. sånna där brukar endå bara vara så jobbiga.
Gunnar ville att jag skulle vinka till honom så han visste att "ni är vänner ändå" hhaha. Innan vi gick hem växlade jag min tia så jag kunde shoppa lite tuggummi. Men automat-jäveln lurade mej på en spänn. Men Gunnar är ju superkvinnan o fick ut ett ialf^^ ihih  
Sen gick vi hem, Gunnar skulle äta mat. Där vi traskade fann vi nån jäla grej som vi släpade på ett tag. Men det var inte så kul som vi hade trott så vi slängde den två meter. typ.
När jag kom hem satte jag mig med min dåliga hållning här vid datorn o nördade lite. Laddade ner Linkin parks nya album he he. Ena snubben i bandet är jävligt het..eller aah han var det mer förut, när han hade kort hår. Nu har han skaffat värsta muttfrillan o polisonger o grejjer. men det är okej han är skön endå.
SÅ jag har suttit här ett tag nu. satt visseligen i fönstret o filosoferade för ett tag sen men det blev lite kyligt så jag sket i det. Gick för att kolla om det fanns nått kul på tv. Kolladellite på Legally blonde 2 o fy fan varen sög. usch.
så jag gick hit igen. fuck när jag blir stor kommer jag ha platt rumpa o världens dåligaste hållning eftersom att jag sitter här hela tin. -___-
Jag kunde ju visserligen gått ut men eftersom att vädret var så trist ville jag inte.
bla bla
Fest om en vecka då^^ Hos chanchie som ska ha avskedsfest. Det kommer bli kul som ba fan, behöver det verkligen^^ 
O på måndag fyller ju moie-palolie år^^ hi ho hå he. O dan efter det ska vi på PIRATES kshglsääöpäepöählgjsslg jag kommer fan kissa på mej.  :D  Hoppas bara att moie blir frisk :)
myysigt.
påtal om mysigt. så kommer jag och Gunnar ha det trevligt o mysigt den 8/8 :D hi hi hi. Då har vi våran bulgarien dag. Vi ska minnas med att grilla på vårat favoritberg o äta massa gott. Bäst fan att vädergudarna gör så att det blir vackert väder...

öh..

hur bögigt lät inte det därå? hahaha. men det är okej. Jag kallas för Hjärt o då får man lov att vara lite småbögig.

.....

Fack vad jag har tråkigt. är rastlös som fan, skulle kunna gå ut o springa om jag ville .__. men jag kanske kommer bli lite rädd eftersom att det är ganska mörkt.  -___-'''

nej nu känner jag mig lite olycklig :/ vill ha pojkvän nu igen. haha jösses. Ingen ide att sitta o tjata om det hela tin, det kommer när man minst anare >_<

*DOH*

äh nu orkar jag inte skriva massa onödigt.

Så adjö på ett tag.

Älskar mina får <3<3

Fan allt känns så tomt... Det är något som saknas...
Jag har vänner, jag har familj... Jag får all kärlek jag behöver. Är inte desperat efter en pojkvän.. Jag har i stort sätt allt. Men det känns ändå så jävla tomt...
Är så jävla trött på mina föräldrar som bråkar 24/7. Om ni inte kan hålla sams så skilj er. Fattar ni inte att det är skit jobbig för mig å min lille bror?? Och vem fan är det som ska skärpa sig? Kan ni inte bara börja i familjeterapi??  Det är nog ni som borde ta lite mer ansvar för erat förhållande. Pappa försöker med alla medel för att bli sams medans mamma bara håller käften.  Så jävla trött på det här!!!!!!!!!!!!!

Och sen fattar jag inte vad du vill Nils?? Är du medveten om att du sårar mig hela tiden. Är du medveten om att jag älskar dig samtidigt som jag hatar dig! Du skulle bara veta hur många gånger jag bara skulle vilja ge upp. Skita i dig och aldrig, aldrig mer snacka med dig. Bara bryta våran vänskap/ förhållande. Är så jväla trött på dig också.

Sen saknar jag Emil.
Varför? Hur kunde jag göra slut? Du var det bästa som hänt mig. Och det fattar jag nu.... När det ör för sent. Nu när jag vill ha dig tillbaka, har du inga kännslor kvar.

Igår när jag kom hem från en jätte mysig kväll med Malin , Fanny å Kalle kännde jag mig så ensam. Så ledsen att jag bara ville skita i livet. Skita i allt!   

Vilken jävla tur att jag har mina underbara vänner. Fanny Malin och Moa. Ni är underbara och ni ska bara veta hur många gånger ni har räddat mitt liv....

Älskar er <3<3

                                                                 

Tog mig till skolan idag. Var väl ingen världsprestation egentligen. Det gjorde egentligen bara så att jag fick mer ångest än vad jag hade innan, då dum som jag var (eller?) satte mig och skrev ner vad jag behövde göra i alla ämnen. I och med min passivitet i skolan de senaste månaderna har skolarbetena bara lagt sig på hög då jag totalt ignorerat dem och ägnat mig åt saker jag tyckt varit roligt, för en gångs skull. Kändes väldigt bra när jag struntade i allting, mindre bra nu när jag insett att jag har så himla mycket att göra. Det som är ännu mera deprimerande, det är att allt detta ska helst göras innan den 7:e juni då jag får sommarlov plus att jag glömde att jag har missat 2 matteprov.


Trodde inte att jag skulle få träffa min underbara pojkvän förens på fredag, men underbar som han är tänker han åka hela vägen hit imorgon. Älskling..

Bildkommentarer
1&2. Fanny och Linn var iallafall duktiga och satt och jobbade matte på matrasten, stor eloge till dem!<3
3. På mediakunskapen hade jag tråkigt, så jag satt och ritade en hel kollektion med Incredible Clothes.
4. Sedan hittade vi på 3 stycken kompisar till vårat berömda får Inkie :)


1.  2.  3.  4.

Kärlek åt folket och Forza Bajen!

Idag har det vart en skit bra dag :) Den började bra å jag lovar att den kommer sluta kanske bättre....

Kom just på att jag saknar Nils... Jag längtar efter hans röst, längtar efter hans skratt.
Som tur är är det mindre än en månad tills vi ska träffas. Fan Nils... This is some real shit!
Jag kommer ihåg första gången vi snacka... Då lyssnade jag på låten Hella good me No dobut (som är mycket bättre än bara Gwen Stefani när hon är själv, för den delen) Haha... jaja. 
Och det var just så jag kännde.. And I still do varje gång vi pratar. 

Jag och Fanny träna idag igen. Fan va duktiga vi är! Vi kommer vara some hot bitches i sommar asså!! Se upp killar, haha. Ska snart se på Desperat Housewives, galet bra program. Remember Fanny, nu kan du också se det :)

Jaja nog snackat
see ya later fuckers
                                                        byebye
                                                

Hej.
Ville bara säga att torsdagen den 10 maj var nog den mysigaste dagen i mitt liv. Jag och min älskling Firade 1 år tillsammans.
Ett år, Ett helt år!
Det e helt sjukt, det längsta förhållande jag haft inne, varade inte äns längre än ett tuggumi.
Iallafall så bjöd jag henne på resturang (som den romantiker jag är)
Vi åt oxfilé med pommes o någon sås.(inte fan vet jag vad det var något)
Sedan åkte vi hem till mej o gosa lite (ska inte ljuga, vi hade tokigt med sex)
Sen sommnade jag som en stock men var tvungen o gå upp vid halv 6 nästa dag för jag skulle jobba.

Jag vill passa på att tack min älskling för detta underbara året och ser fram emot en underbar sommar som Avslutas med två GALNA veckor på CYPERN

Jag älskar Malin

Ha d bra alla.
Rock on.
// Kalle Brandshaug

Idag var bara en sån där dag som inte funkar, en sån där dag som man bara vill dra täcket över huvudet och önskar att man inte fanns. En sån där dag som känns fruktansvärd helt enkelt. Så jag har lyssnat på Johnny Cash hela dagen och tittat på lite vänner. Vädret gör inte saken bättre för den delen, regnigt och  kallt. Dystert och mörkt.

Jag hoppas att ni har haft en bättre dag än vad jag har haft iaf.

See you later, rock on bitches.
 

Det känns så overkligt. Så tomt och så tungt. Otroligt tungt. Varje andetag är obeskrivbart svårt att ta. Men på något konstigt sätt känns det lättare att andas nu än precis när jag gick in i kapellet första gången för att kolla på kistan. Usch och fy. Det var som ett slag i magen, det gjorde dock inte alls lika ont som att se sin pappa lika likblek (hahaha, ursäkta men han var ju faktiskt ett lik) på bårhuset.  Och nu är det över. Nu finns pappas kropp inte kvar längre. Nu finns bara pappa i aska. Jag vet faktiskt inte när det är meningen att vara urnersättning, heter det så? Skitsamma, jag vet iallafall inte när det är. Det lär också bli fett jobbigt.

Officianten började med att säga något i stil med: " Vi har samlats här idag för att säga hej då till Jesper Bjurner, pappan..." Shaise vad det gjorde ont. Började böla som ett jävla svin. Ville inte sitta där inne och lyssna på allas fåniga texter som egentligen inte betyder något. Det är inte något annat än futtiga ord. Ord som aldrig kommer att kunna beskriva någons saknad eller känslor, egentligen. Jag menar, tanken är ju god, att försöka få människor att förstå hur smärtan. Att förlora den människa som står en närmast. Men jag vet inte, alla sätt är ju bra utom de dåliga eller hur?

Farmor och Farfar skrev något i stil med pappa, sonen, brodern...legenden. För mina får och för min pojkvän kommer pappa alltid att vara en legend. En människa som de aldrig kommer att få träffa, åtminstone inte i denna värld. Det som stör mig så mycket är att jag tror att pappa skulle tycka så mycket om mina får. Och Johan, herregud. Dessa människor skulle klickat vid första ögonblicket tror jag. Jag kan så enkelt föreställa mig hur jag, pappa och Johan sitter uppe hela nätterna och pappa bara presenterar band efter band med glittrande ögon, medan jag och Johan sitter där med hakorna nere i golvet efter att pappa serverar servess efter servess ^^

Hur ska jag nånsin kunne besrkiva hur jag kände idag? Hur ska jag nånsin kunne beskriva hur ledsen jag är...Ledsen för Moa för Linnea för Alva och Agnes? Hur kan dom fortsätta? Svaret är ganska enkelt. Deras pappa vill att dom ska fortsätta.

I går kväll när jag satt i min säng för att se med favvo program just nu South Park :D så ringade min mobil.
Tog upp den och till min stora förvåning var det Nils som ringde. Han är en av mina bästa vänner, han känner mig och vet allt om mig. Men den enda haken är att han bor i Kalmar. Hur som helst kunde jag inte göra annat än att svara. Och med en glad röst sa jag:
- Heej Nils :D
och sen var snacket igång. Kan inte förklara hur mycket man kan sakna en killes röst.
Han röst för mig lugn och på något sätt ( hur fånigt det än låter) känner jag mig trygg. Det är som en varm kännsla som sprider sig i hela kroppen.

Han berättade hur mycket han saknade mig och sedan fick jag reda på att han tycker att jag är hans tvillingsjäl och att jag är den enda för han.
Det enda problemet är att jag knappt tror på vad han säger.
För detta har hänt så många gånger. Han säger att han älskar mig och sen tar han tillbaka det.
" Girls don't fall in love for fun"

Och en sak är jag säker på.... Innerst inne så vet jag att vi båda älskar varann. Hur knäppt det än låter. Herregud vi har kännt varann i tre år. Och vi kanske inte älskar varann på det sättet att vi vill gifta oss och skaffa barn. Men vi älkskar varann som vänner. För vad som än händer så har vi alltid funnits där för varann. Vi kan lita på varann. Vi har något tillsammans som ingen annan har.
Och det som chokade mig mest var när han sa att han skulle till sthlm på konsert. Va tvungen att fråga flera gånger om det var sant. Och när jag hade fått det bekräftat för kanske fyrtionde gången så bestämde vi att vi skulle mötas upp och träffa varann.... För första gången :O Längtar som en galning...

See ya later then nisse pisse ;D
byebye fuckers
                                                                      

Idag har det varit en helt galen dag, måste jag ju få säga.
Halva klassen var på brandstationen för att lära oss L-ABC, larm, andning, blödning och chock. Ni vet, framstupa sidoläge, hjärtmassage, mun mot munmetoden, the works helt enkelt.

Vi började klockan nio, vi hade en rätt flummig brandman som slängde sig på marken ibland för att icensätta någon olycka. Knasboll. Vi lyssnade på hur han predikade om alla möjliga slags sätt att rädda liv och jag vet inte hur mycket jag tog in. Höll på att somna. Sedan gjorde fanskapet världens största misstag. Jag skulle komma fram till honom för att icensätta någon händelse.
Brandman: Har din pappa någon bil?
Allas ögon blev stora som rådjursögon och såg allmänt förskräckta ut. Stackarn visste ju inte att min pappa tagit sitt liv för en månad sedan.
Moa: Ehh..min pappa?
Brandman: Ja, din pappa?!
Chockad som jag var klämde jag fram att han hade en Volvo. Och ja, den hade airbags.
Sedan demonstrerade han hur man skulle agera när jag låg medvetslös i pappas bil som jag hade snott och kört in i en bergvägg. Hela situationen kändes helskum. Det är bara att skratta åt det efteråt.
Sedan blev det lunch, pannkakor för hela slanten och så fick vi snålskjuts tillbaka till brandstationen. Sedan babblade han ännu mera och sedan fick vi tända eld på dockor och släcka den med hjälp av brandfiltar. Efter det fick vi gå hem, pjuhh... ^^


   

Haha vad kan jag säga? Med mina underbara får har man aldrig tråkigt. Det ordet existerar int ens i våra hjärnor!

Och Fanny.. Vad får du allt ifrån? :D haha. Ska försöka berätta så bra som möjligt:
Det var så här att jag behövde gå på toa (slå en sjua) Och jag tycker det är så tråkigt att gå helt ensam i den lååånga korridoren. Så jag undra om Fanny hade lust att hänga med mig (dock inte in på toan) Men till själva toaletten. Men hon hade tyvärr inte tid.
Och då blev jag helt förstörd... Måste gå den lååånga vägen helt ensam. (Kom i håg att jag bara skämtar) Så jag började gråta lite och kollade ledsamt på Fanny. Vände mig om flera gånger för att se på henne med samma ledsamma ögon.
Men sen var hon helt plötsligt borta när jag kollade in genom fönstret in till klass rummet.
Men då... långt bakom mig hörde jag en bekant röst
- VÄÄÄÄÄNTA!!
Jag vände mig och där kom hon min älskade Fanny springande.
Visste inte vad jag skulle göra, höll på att pissa på mig av garv fick fan andenöd.
Ni som då inte förstår eller tycker det låter helt puckat eller tråkigt har antingen ingen humor eller så måste ni helt enkelt vara med för att fatta. Det gjorde iaf min dag.

Och sen tro det eller ej... Jag och Fanny va ute å jogga :D ca 2km. Och det som är mest konstigt är att vi inte var helt slutkörda efteråt. Vi hade krafter kvar :P Amazing moment! Vi har hittat på värsta planen för att vi ska vara i from till sommaren.
Måndagar: Jogga
Tisdagar: Gå på gym
Onsdagar: Vila
Torsdagar: Jogga
Fredagar: Gå på gym
Sen på helgen ska vi bara vila å ta de lugnt :) 


 En dag att minnas! Helt klart :D

                                                                           Byebye suckers

Nu är det snart dags. För ett sista hejdå. För att ta farväl. För att låta pappa flyga iväg. Mot en bättre värld.


Har förövrigt haft en underbar helg, med Johan, som vanligt ^^. Han kom till mig på fredagskvällen, då vi tog en härlig promenad och hämtade Linnea hos en kompis samtidigt som vi var sällskap med Alice. Sedan gick vi hem och kröp ner i sängen och kollade på Robert Gustavssons film "Ja ä int' bitter". Fantastiskt roligt, förstår inte hur killen lyckas vara sådär roliga 24/7. Och helt plötsligt var det lördag. Vi hade inte lång tid på oss att äta frukost innan vi var tvungna att springa till bussen som skulle ta oss till Norrtälje. Där skulle Johans pappa ta oss till Röksta. När vi väl var där höll killarna på att måla skrovet medan jag själv tvättade insidan, höhö, kan man säga så? Skitsamma, typ väggarna och sätena. Riktigt rent blev det faktiskt, lite stolt.

Vi hade bokat biljetter till Spiderman 3, så innan bion började klockan 18.00 gick vi och käkade, på Nisses. Överförväntan gott, om man säger så. Hade inte förväntat mig att kunna svälja det men när maten på tallriken var slut ville jag bara ha mer. Och sedan blev det biomys. Vi satte oss tillrätta och avnjöt en riktigt bra film, välgjord och välspelad. Blev väldigt tagen av begravningen i slutscenerna bara, vilket gjorde att tankarna började snurra i både mitt och Johans huvud. Det blev ett antal dystra halvtimmar men sedan lättades stämningen upp. Vi väntade i 2 kalla timmar i Norrtälje innan bussen gick hem, men har man bra sällskap är 2 timmar ingen match! Sen blev det godis, pepsi och Charlies Änglar.

Helt plötsligt var det söndag och dags för Johan att åka hem och mig att vara på Rådhuset för att planera begravningen. Sedan var det dags för match, förlusten var återigen ett faktum men att jag återigen var målskytt var desto trevligare. Riktigt snyggt var det också, dessutom var jag högerback. Haha.

Rock on bitches

         

*DOH*

Jag vill ju också ha en pojkvän :(  mysa mysa mysa
visst jag har ju linn men jag vill liksom ha nån utan tuttar:) ha ha.
nejmen jag längtar tills jag får en gullig liten pojkvän som jag kan lukta på:)

-__-

men jaja min tid kommer väl^__^     

haha höll på att slå ner min mamma när hon frågade om hon fick smaka nån av mina godisar jag hade köpt ^_^'  *ler lingonvecka* men det är okej.

Föresten så säljer de visst Ben&Jerrys på coop nu:D wiee, linn o jag märkte det idag^^
men det kostade 50 spänn -__- 50 jälva spänn. det är ju ett jäla rån vafan.

...

åh fy fan. Lyssnar på Beating hearts baby o längtar till sommaren som ett jäävla as :( jag vill fan ha det nu nu nu  nu nunununununuuunuunuunu eller vänta...
,...
nej nu!

^^
ska vara med mina får då^^

doh doh doh

uuuuuuuh vad jag skriver onödiga saker .__.  lär ju inte ens vara kul att läsa när man sitter o skiter ._.
haha det skulle jag nog tycka. hhah -__-

jaja nog om detta skit för nu är jag dunder trött som en liten bajsnödig älg på sommarn -__- *svammel*

äh

hejdå.

When the sun shine we'll shine together
Told you I'll be here forever
Said I'll always be your friend
Took an oath, I'mma stick it out 'til the end
Now that it's raining more then ever know that we'll still have eachother
You can stand under my umbrella
You can stand under my umbrella

You can run into my arms
It's okay, don't be alarmed
Come into me
There's no distance in between our love
So go on and let the rain pour
I'll be all you need and more


 Nils, vad som än händer så kommer du alltid ha ett speciellt ställe i mitt hjärta!


                                         

Ibland så känner man att man lever och verkligen är lycklig. Hur sjukt det än låter så känner jag mig faktiskt oftast väldigt lycklig, åtminstone de senaste dagarna. Fast helgen var tuff. Av olika anledningar. De senaste dagarna har kanske när jag tänker efter varit särskilt tunga. Johan har inte varit särskilt glad och hans humör smittar av sig på mig. Allting känns dessutom 10 ggr så jobbigt när jag inte är med honom. Det verkade till och med som om jag inte skulle få se honom alls, på hela helgen ett tag. Då brände tårarna inte skönt under ögonlocken.

Igår kunde jag verkligen inte hålla mig. Efter fotbollstränning satte jag å mig 3 olika bussar för att färdas i ca 1 h och 50 minuter för att komma fram till Täby ungefär kvart i elva. På kvällen alltså. Johan kom och öppnade dörren. Känslan att träffa honom just då är obeskrivbar. Det hoppade i hela kroppen och jag ville aldrig släppa honom. Aldrig. Sedan gick vi upp till hans rum. Medan hans pappa jobbade på Johans tunga samhällskunskapsarbete låg vi i hans säng.

Jag låg med huvudet på hans bröstkorg och bara njöt av att få vara i hans närhet. Helt plötsligt kändes det som om jag var sådär nyförälskad igen. Det är konstigt att säga att man blir nyförälskad igen när man knappt har varit tillsammans i två månader, men de sista jobbiga dagarna var som sagt väldigt jobbiga.  Jag kände mig fylld med kärlek. Jag behövde bara honom, just där, just då. Bara att vara nära. Bara att kolla in i hans ögon och se hur han såg på mig. Jag blev varm i hela kroppen och ville frysa tiden. Ingenting kunde få mig att gå därifrån. Ingenting.

Så när jag kommer till skolan idag säger Andreas att jag ser så lycklig ut. Det var första gången sedan pappa dog som han har sett mig så lycklig. Jag vet inte, det kan vara solen eller, Johan, eller jag vet inte. Idag är jag iallafall riktigt lycklig!

Johan, jag älskar verkligen dig. Högst av allt på hela jorden. Jag hoppas att du förstår dig. Utan dig är jag ingenting.

Nu har jag tänkt att berätta lite "spännande" saker som har hänt mig sedan jag skrev sist :)
Valborg var en succé, skit roligt verkligen. Träffade jätte många nya och hehe "fina" människor. Jätte många från våran kära linje Media var där :D Och damn vad vi hade det kul. Och jag vill passa på att tacka Robin (Zapfire) för att du läser våran blogg, haha. Alltid kul att höra.

Hur som helst så dricker man ju alltid lite för mycket, men de tar jag med en klackspark. Jag menar hur ofta dricker man egentligen? Typ aldrig.
Och efter man drucikt så blir man ju vansinnigt kissnödig, så jag å min söta vän Fanny hitta värsta bästa kisstället. Och det stället besökte vi ett antal gånger :D haha.

Sen måste jag säga att de va jätte många söta killar där :) Och jag måste ju erkänna att jag är en riktig slut eller hoe om man föredrar de, när jag är full... So I made out with some of thoose cute guys...hehe. Men man lever ju bara en gång.. right?
 Hur som helst hade jag jätte kul så tack alla ni som va där :P
 Och Fanny.... hur ska jag någonsin kunna beskriva hur mycket jag älskar dig? Du betyder mest för mig på hela jorden och jag lovar att jag ALDRIG skulle lämna dig!! Never ever!!!
Och självklart så bryr jag mig om dig. Hur skulle jag kunna förtsätta utan dig? Det skulle helt enkelt inte funka så jag lovar att följa dig vart du än går! Även till chips himlen haha :D (Min bild av himlen är att det finns chips överallt)

En annan rolig sak som närmar sig är min dansuppvisning :D wiiieee. Fan va jag längtar. Men är samtidigt skit nervös. Men jag ska göra mitt bästa och kom ihåg... Jag gör detta för Moas pappa. Vi ses nån gång i chips himlen Jesper :)
Det enda jag kan säga nu är att I will rock your feet bitches.
 byebye suckers

                                                       

Idag var en totalt meningslösdag, om man ser det ur gå i skolanperspektiv. Vi kommer dit,(jag får ångest av olika anledningar som i detta blogginlägg är totalt meningslöst och ointressant) och där sitter vi, som de fån vi är hela lektionen.  Sedan anländer vi till svenskan, Peter pratar i typ max 10 minuter om sonetter och sedan får vi sluta. Senare visar det sig att vi inte har någonting att göra på mediakunskapen som skulle börja 10 över ett och medieproduktionen var redan inställd. Så, det var bara att sätta sig på bussen och åka hem. Stackars mig ^^
Det enda meningsfulla med den här dagen var att jag fick träffa mina underbara får! Vi hade jättemysigt som vanligt, flummade runt och ja. Var allmänt, ehm, Incrediblefåriga ;P

Soo long suckers!