Incredible 4 - de otroliga fyra

Jadu.. Ännu en dag som har vart helt underbar eftersom jag har spenderat den med en person som jag älskar så otroligt mycket.... Det är Fanny om ni inte förstog de :)
 Hade också jätte kul sista timmen med typ världens roligaste människa (Rebecca) asså damn girl :D haha du är så jävla skön!
Sen va jag å Frank ute å jogga... Gick jätte bra och fan va duktiga vi är! Vi kommer fan va dom mest slimmade människorna på kärleksudden denna sommar :) haha Sen kom jag hem å satte mig vid datorn... Och då såg jag Malins blogg inlägg.... Asså fan, lilla gumman.. Jag kan verkligen inte fatta.. Men jag måste ändå säga att jag förtsår dig. Och eftersom du nu har öppnat dig ska jag också göra de....

Vet inte om ni kommer i håg den.. Men ni vet låten "Crazy" med Britney Spears? Ja, i alla fall hade hon på sig en grön magtröja i videon, och det var då... Just den dagen just den minuten som jag kom på att jag var tjock... Vad kan jag vart? Åtta?
 Man kan väl säga att jag alltid har varit omringad av ordet tjock... Min syster, min mamma dom har alltid tjatat om att dom är för tjocka, och det är så mycket dom velat förändra... Jag skyller inget på dom men jag har ju ändå alltid fått höra de.
Det var väl i feman allt börja.. Jag hitta en kompis som kände likadant och vi var berädda att göra allt för att få den "perfekta" kroppen.
Våran första fas var att vi började träna. Varje dag sprang vi två kilometer. Även fast det var 20minus grader sprang vi.
 Och i så lite kläder som möjligt, om man fryser bränner man kalorier. Sen slutade vi äta. Inte helt.. Vi tröck väl i oss en halv hårdmacka, utan smör så klart!! Sen när vi skulle sova hade vi fönstret öppet, speciellt på vintern. Sen hade vi bara en filt över oss så vi skulle frysa och då bränna kalorier. Och så här höll väl vi på i ett år kanske.
Tills den dagen då våra vänner berättade för skolsköterskan. På två veckor hade jag gått ner fyra kg. Så hon ringde hem till min mamma. Sedan hade hon också ett långt snack med mig (skolskötreskan alltså) Och då kom tårarna och det enda jag kunde säga va:
- Det var inte meningen att det skulle gå så långt.

En lögn! Klart som fan att de skulle gå så där långt till och med längre! Jag ville ju bli smal!!!
Sluta väl med den så kallade bantningen för ett tag.
Men för varje tugga mat jag tog känndes det som en kniv som högg mig i hjärtat. Det var fel så jävla fel att äta. Hur kunde jag? En dag kunde jag inte hålla emot så jag låste in på toan och tog tag i rakhyveln. Men jag kunde inte. Det kändes inte rätt, jag visste att det inte var jag som talade utan en annan person som levde inom mig, en person som hatade min spegelbild, en person som tyckte att jag borde straffas så fort jag åt.
Jag gick runt med dåligt samvete i nåt år tills jag började igen.
Den här gången gick jag i sjuan. På en vecka lyckades jag gå ner fyra kg. Jag var lycklig igen. I alla fall kände jag mig lycklig. Men jag slutade inte riktigt äta den här gången. Jag åt, fast extremt lite. Men tränade stenhårt. och varje gång jag åt något gick jag direkt in till mitt rum ich gjorde situps eller något annat så att mina skuldkännslor skulle försvinna. Och så här höll jag på... Vet inte hur länge och jag vet inte vad som gjorde att jag ändrade mig. Om jag ens ändrade mig eller om jag bara gav upp... Orkade inte med att leva med den personen jag var då?

Jag tror aldrig att någon kan förstå hur man känner, hur man tänker eller vad man skulle kunna göra för att uppnå sitt mål om att bli smal. Om man själv aldrig varit besatt av denna sjukdom.. eller vad man ska kalla det.
Och jag tror eller vet att jag aldrig kommer bli frisk. Varje dag måste jag kämpa emot den där rösten inom mig som säger åt mig att sluta äta, att jag är tjock att jag inte alls duger som jag är. Och varje dag måste jag höra den där rösten klaga på att jag har ätit. Måste själv erkänna att jag är helt sjuk. Önska jag kunde få bort den  där  hemska rösten föralltid.
Gick till en psykolog men hon förstod inte alls vad jag menade. Jag har väl gett upp hoppet om att jag kommer bli helt frisk.
Men jag kommer aldrig ge upp hoppet om att jag kan kämpa emot den där rösten, och jag vet att någon dag kanske den försvinner för alltid....

Så om jag nu ska kunna förklara hur jag tog mig ut, hur jag gjorde mig fri kan jag bara svara that I let my slef go...