Incredible 4 - de otroliga fyra

Ångest, ångest och åter ångest.
När du lämna mig i fred? När ska jag kunna få göra något utan att ha dig fast vid mig? Som ett tuggumi i håret eller en mygga innan man ska somna, hänger du och dräglar mig i nacken.

Varje gång något inte blir som det ska kommer du tillbaka och påminner mig i maggropen att jag bara vill lägga mig ner i en boll på golvet och snyfta som ett barn. Jag orkar inte att leva med dig längre, jag orkar inte känna din gestalt mot mig, speciellt nu på hösten. Jag förstår inte att en årstid som är så vacker kan påverka en människa så negativt?
Ångest, ångest och åter ångest.
Jag antar att jag alltid kommer få leva med en stark ångest, måste bara leta reda på ett sätt att hantera det. Så jag varje gång någon börjar tala med mig om någon svårt känner för att bryta ihop.
Ja det är det jag vill göra nu. Jag vill lägga mig ner i sängen gråta ögonen ur mig och ha dig komma och krypa ner berdvid mig och lägga dina armar om mig. Jag vill gråta i din famn och höra dig säga att i resten utav mitt liv kommer jag aldrig mer stöta på något svårt för du älskar mig och vi kommer vara tillsammans tills döden skiljer oss åt.
Ångest, ångest och åter ångest.
Jag hinner tänka ungefär det innan verklighetsångesten kommer tillbaka och jag inser att jag är ensam. Att vi inte funkar tillsammans och att vi aldrig kommer ligga i samma säng igen. Antar att det är alla gamla minnen som spökar i bakhuvudet, det är väldigt lätt att tänka på dem när man väl är på egen hand. For sure gjorde man inte det under tiden man hade varandra. 

Men jag klarar av det, jag är stark. Behöver bara en lättnadskram just nu.
Det är alltid svårast på kvällarna när det kommer till att sova ensam.