Incredible 4 - de otroliga fyra

Det här hade varit så mycket lättare om han var en kille jag hade känt i ungefär en månad än sex år.


För det första känner jag mig jävligt dum, suttit här och varit kaxig om hur roligt jag skulle det få och hur underbart det skulle bli. Jag tror jag aldrig hade sett fram emot något så här mycket. Det skulle bli den bästa helgen i mitt liv, de mest fantastiska fyra dagarna någonsin!

Och visst började det så. När jag vid halv sex på torsdagskvällen kom fram kunde jag inte vara mer nervös eller glad. När jag såg honom komma emot mig visste jag inte vad jag skulle göra. Vi sprang emot varann och gav varandra en stor och varm kram och vi båda säger med en nervös röst att det är så könt att äntligen se varann igen efter tre år.
Hela kvällen fortsätter med mysiga kramar och härliga kyssar. Bara att känna varandras närhet var helt fantastiskt. Hur han höll om mig, hur han tog på mina händer, på det sättet han såg på mig, allt var underbart. Den där väldigt sälsynta kännslan var där, den som säger att här hör du hemma.

Jag vet inte vad som hände efter den kvällen... Men någonting ändrades, det var inte som det skulle vara. Det var inte som vi i sex långa år hade planerat, vi hade inte ens något att säga till varann och jag kände mig mest obekväm. När jag sedan vid sju, åtta tiden på kvällen fick nog av att verkligen försöka få honom att se mig eller i alla fall ligga brevid mig, så ställde jag frågan varför han inte var som igår. Varför han inte var nära mig på samma sätt. Svaret var att han kände bara en vänskap mellan oss.

Det högg till i mitt hjärta, men visst jag hade ju utan några förhoppningar alls åkt dit bara för att få umgås med honom. Men ändå gjorde det så ont när han sa det, det gjorde ont i hela kroppen och speciellt i mitt hjärta. För hur mycket jag än försöker att se det som en kompisrelation har jag ju alltid hoppats på att det skulle bli han och jag. Det är ju så att jag i hemlighet alltid har önskat att han är den rätte, att han var min och jag hans. Och dum som jag är trodde jag att med den här killen hade jag en framtid. Men allt det krossades när svarade på min fråga.

Resten av kvällen blev bara mer och mer obekväm och jag kände för varje sekund som gick att jag när som helst kunde börja gråta. Och när han sedan började agera konstigt och barnsligt kände jag att jag bara ville krypa ner under täcket och aldrig mer komma fram (sakerna han gjorde krossade mitt hjärta ännu mer men jag tänker inte ta upp det här). När han sedan gick upp för att gå på toa ringde jag Fanny, berättade vad som hade hänt och som den ängel som hon är kom vi överäns om att om jag fortfarande mådde dåligt nästa dag skulle hon beställa en biljett hem åt mig.

När vi bestämde oss för att gå och lägga oss önskade jag att han hade ändrat sig och att han när som helst skulle lägga sin arm runt mig och jag skulle krypa nära honom och känna mig "hemma" igen... Men det hände inte. Istället låg vi med ryggarna mot varann och ingen sa ett ljud.

Nästa morgon mådde jag bara sämre, jag tog upp min biljett ur väskan för att se vilken tid jag skulle åka hem nästa dag och då frågade han om jag ville åka hem idag istället, jag såg på honom och frågade om han ville jag jag skulle åka hem idag men fick inget svar.
När han gick för att duscha ringde jag både Fanny och Malin och både tyckte att det var bog bäst om jag åkte hem. När han sedan kom ner igen började vi prata och det slutade med att jag sedan kom hem på lördagsnatten i stället för på söndagen.

Den sista kramen som han gav mig kommer jag aldrig glömma, den var lång och stark det var som om han aldrig skulle släppa mig och det ville jag inte att han skulle heller. Hela bussresan hem var jag tvungen att hålla mig ifrån att börja gråta. Jag kände att jag gjorde ett misstag varför kunde jag inte hålla ut en dag till, bara bita ihop det är ju han killen med stort H.

När jag sedan kom hem vid tolv på natten låg jag vaken till två och grät, grät för att jag älskade honom, grät för att jag önska att jag inte hade åkt hem, grät för att jag mådde så dåligt när jag var med honom, grät för att jag antagligen mist en av mina bästa vänner. Den personen som har känt mig längst av alla mina närmsta vänner.

Jag har ringt honom flera gånger efter det, men inget svar och jag är rädd att vi aldrig kommer kunna prata med varandra som vi alltid har gjort. Jag är rädd att det här var våran enda chans, jag är rädd att jag fortfarande gjorde ett misstag.

Och jag vet att han inte är bra för mig och jag vet att jag måste glömma honom men frågan är om jag verkligen kan det? Han har alltid funnits där för mig, i bra och dåliga stunder. Han har alltid fått mig att skratta och när jag hör hans röst känner jag mig trygg. Han är min bästa vän... Och hur fan ska jag kunna glömma honom?