Det är något som alltid kommer tillbaka, fast jag gör allt i min makt för att glömma det...
Det är helt sjukt att en människa, någon jag inte ens känner, någon som jag egentligen aldrig har brytt mig om kan få mig att må så otroligt dåligt. Det är sjukt att en enda person kan få mig att må så psykiskt dåligt att jag börjar gråta.
Jag vet vad som är felet, hon har allt jag inte har. Hon är glad, sprallig, möter alla med ett leende på läpparna. Hon delar ut kramar, smeker andra över ryggen och skickar vidare en härlig energi. Snygg, smal, kurvor på rätta ställen, hon dansar vilket gör att har tonade muskler. Det blonda lockiga håret som hon alltid har uppsatt i någon snygg uppsättning, och det bara faller naturligt för henne.
Ja hon har allt som jag inte har. Och det värsta av allt är att han tycker att hon är snygg, fin...
När jag hör honom svara på min fråga som jag egentligen, nu när jag tänker efter aldrig borde ha ställt vill jag bara falla till marken. Gråta, skrika, slå ,sparka. Jag hatar honom för vad han svarar. Jag verkligen hatar honom för att han tycker om henne.
Resten av dagen gör han verkligen allt för att göra mig glad igen. Kyssar, kramar, vackra ord, fler kyssar, "men älskling det är ju dig jag älskar". Men inget hjälper.
Min svartsjuka och mitt dåliga självförtroende får mig att inse att kanske vill han hellre vara med henne än med mig. Jag som är sur, ger kramar på mina egna villkor, jag som inte är smal, och gör allt för att dölja min lockar... Hur kan han välja mig före henne?
Jag måste verkligen kämpa för att få mig själv att inse att han älskar mig. Men ska jag verkligen behöva kämpa för att förstå det?
