Incredible 4 - de otroliga fyra

Vad ska jag säga?

Har inget jag vill säga. Jag vill skrika, gråta, sparka, slå.

Du var min drog, den jag behövde, den jag inte riktigt kunde leva utan. Du var mitt kokain.
Men nu, en gång för alla har jag bestämt mig. Jag lägger in mig själv på rehab. För jag vet om jag är smart nog att inse att jag inte behöver dig, är jag stark nog att sluta också!

Man måste verkligen uppleva det för att förstå den helt otroliga,underbara, magiska, känslan!

Om jag ska vara ärlig så är jag livrädd, för er som inte förstår har jag nämligen tänkt att göra mig "fri" från en viss person.

Min Mr.Big, min trygghet, min osäkerhet, min kärlek, mitt hat. Det är för min egen skull, helt och hållet. Jag känner att jag inte orkar mer nu. Visst, det finns saker jag kommer sakna, saker jag fullkomligt älskar med honom, samtidigt som det finns saker jag hatar med honom. Och just nu finns det nog mer hat eller inte hat, mer sämre saker med honom än bättre.

Sist vi träffades var det något som saknades något som var väldigt fel. All min passion och kärlek för honom fanns bara inte. Den försvann ut genom hans öppna bilfönster, den lilla glipan som gjorde att mitt hår fladdrade framför mitt ansikte. Och jag kom på mig själv när jag tänkte att "jag vill inte göra det här längre". Jag kan till och med säga att jag har fått nog!

Det enda problemet är att jag tror det finns en chans att jag kommer ångra mig. Vad skulle Carrie göra utan sin Mr.Big? Vad ska jag göra utan honom? Antagligen få tillbaka all kontroll över mitt liv, inte slösa bort massa tid och energi på en kille som inte nöjer sig med mig utan vill träffa andra tjejer samtdigt. Jag skulle bli lyckligare, en gladare person.

Nej, jag har bestämt mig, jag ska slå mig fri!

Jag känner att jag verkligen inte vill göra det här längre!
Jag vill ha en kille som inte vill dölja vad han och jag har tillsammans.
Jag vill ha en kille som vågar stå upp för vad vi har.
Jag vill ha en kille som inte bara hör av sig eller ringer när det passar honom.
Jag vill ha en kille som bara vill vara med mig och ingen annan.
Jag tycker att jag förtjänar en kille som bryr sig om mig och som är bra för mig.
Och du är inte bra för mig, så tyvärr du får hitta någon annan.

Jag vet, jag la upp bilder på lilltussen för bara några dagar sen... Men hur kan jag låta bli?






I morgon åker vi :) Sen på torsdag bli det dop.
Kan inte vara mer stolt än att få vara Venelias gudmor och moster.

Jag är säker på att hon kommer bli en hiphop tjej precis som moster!



(Ser exakt ut som om hon gör ett hiophop tecken :D)

Hur som helst, snart är det dop, till och med på min namnsdag den trettonde maj. Och eftersom jag är gudmor *stolt* så ska jag hålla tal... Har börjar lite på det, hoppas bara jag lyckas läsa upp det utan att kräkas...

Det här hade varit så mycket lättare om han var en kille jag hade känt i ungefär en månad än sex år.


För det första känner jag mig jävligt dum, suttit här och varit kaxig om hur roligt jag skulle det få och hur underbart det skulle bli. Jag tror jag aldrig hade sett fram emot något så här mycket. Det skulle bli den bästa helgen i mitt liv, de mest fantastiska fyra dagarna någonsin!

Och visst började det så. När jag vid halv sex på torsdagskvällen kom fram kunde jag inte vara mer nervös eller glad. När jag såg honom komma emot mig visste jag inte vad jag skulle göra. Vi sprang emot varann och gav varandra en stor och varm kram och vi båda säger med en nervös röst att det är så könt att äntligen se varann igen efter tre år.
Hela kvällen fortsätter med mysiga kramar och härliga kyssar. Bara att känna varandras närhet var helt fantastiskt. Hur han höll om mig, hur han tog på mina händer, på det sättet han såg på mig, allt var underbart. Den där väldigt sälsynta kännslan var där, den som säger att här hör du hemma.

Jag vet inte vad som hände efter den kvällen... Men någonting ändrades, det var inte som det skulle vara. Det var inte som vi i sex långa år hade planerat, vi hade inte ens något att säga till varann och jag kände mig mest obekväm. När jag sedan vid sju, åtta tiden på kvällen fick nog av att verkligen försöka få honom att se mig eller i alla fall ligga brevid mig, så ställde jag frågan varför han inte var som igår. Varför han inte var nära mig på samma sätt. Svaret var att han kände bara en vänskap mellan oss.

Det högg till i mitt hjärta, men visst jag hade ju utan några förhoppningar alls åkt dit bara för att få umgås med honom. Men ändå gjorde det så ont när han sa det, det gjorde ont i hela kroppen och speciellt i mitt hjärta. För hur mycket jag än försöker att se det som en kompisrelation har jag ju alltid hoppats på att det skulle bli han och jag. Det är ju så att jag i hemlighet alltid har önskat att han är den rätte, att han var min och jag hans. Och dum som jag är trodde jag att med den här killen hade jag en framtid. Men allt det krossades när svarade på min fråga.

Resten av kvällen blev bara mer och mer obekväm och jag kände för varje sekund som gick att jag när som helst kunde börja gråta. Och när han sedan började agera konstigt och barnsligt kände jag att jag bara ville krypa ner under täcket och aldrig mer komma fram (sakerna han gjorde krossade mitt hjärta ännu mer men jag tänker inte ta upp det här). När han sedan gick upp för att gå på toa ringde jag Fanny, berättade vad som hade hänt och som den ängel som hon är kom vi överäns om att om jag fortfarande mådde dåligt nästa dag skulle hon beställa en biljett hem åt mig.

När vi bestämde oss för att gå och lägga oss önskade jag att han hade ändrat sig och att han när som helst skulle lägga sin arm runt mig och jag skulle krypa nära honom och känna mig "hemma" igen... Men det hände inte. Istället låg vi med ryggarna mot varann och ingen sa ett ljud.

Nästa morgon mådde jag bara sämre, jag tog upp min biljett ur väskan för att se vilken tid jag skulle åka hem nästa dag och då frågade han om jag ville åka hem idag istället, jag såg på honom och frågade om han ville jag jag skulle åka hem idag men fick inget svar.
När han gick för att duscha ringde jag både Fanny och Malin och både tyckte att det var bog bäst om jag åkte hem. När han sedan kom ner igen började vi prata och det slutade med att jag sedan kom hem på lördagsnatten i stället för på söndagen.

Den sista kramen som han gav mig kommer jag aldrig glömma, den var lång och stark det var som om han aldrig skulle släppa mig och det ville jag inte att han skulle heller. Hela bussresan hem var jag tvungen att hålla mig ifrån att börja gråta. Jag kände att jag gjorde ett misstag varför kunde jag inte hålla ut en dag till, bara bita ihop det är ju han killen med stort H.

När jag sedan kom hem vid tolv på natten låg jag vaken till två och grät, grät för att jag älskade honom, grät för att jag önska att jag inte hade åkt hem, grät för att jag mådde så dåligt när jag var med honom, grät för att jag antagligen mist en av mina bästa vänner. Den personen som har känt mig längst av alla mina närmsta vänner.

Jag har ringt honom flera gånger efter det, men inget svar och jag är rädd att vi aldrig kommer kunna prata med varandra som vi alltid har gjort. Jag är rädd att det här var våran enda chans, jag är rädd att jag fortfarande gjorde ett misstag.

Och jag vet att han inte är bra för mig och jag vet att jag måste glömma honom men frågan är om jag verkligen kan det? Han har alltid funnits där för mig, i bra och dåliga stunder. Han har alltid fått mig att skratta och när jag hör hans röst känner jag mig trygg. Han är min bästa vän... Och hur fan ska jag kunna glömma honom?

So... This is what a broken heart feels like

Jag kan inte fatta det men det kommer ske. Den åttonde april åker jag till Nils motherfucker Strömberg för att stanna i fyra dagar. Det går inte ihop i min hjärna...
Jag ska ÄNTLIGEN åka till Nils :D AAAAAHHHHHH

Biljetten beställdes i går så nu är det på riktigt. Kan inte vara lyckligare just nu.






Jag ska slicka sönder hans hals!

Jag har det perfekta förhållandet!

Som de flesta vet är jag en tjej som efter en sekund tröttnar på i stort sätt alla killar jag träffar. Och jag överdriver inte, jag är helt allvarlig när jag säger att jag verkligen måste sysselsätta mig för att inte somna av tråkighet när jag har umgåts med en kille för länge. Och "för länge" för mig kanske är en vecka. Jag menar PLEASE mitt längsta förhållande ever var en månad, EN jävla månad. Och kom ihåg att jag då var verkligen galet kär i killen också.

Hur som helst har jag inte varit kapabel till et förhållande tills jag hittade den perfekta relationen för mig.

Det Han och jag har tillsammans kan man väl säga är som en kärlekaffär. Han gör mig nervös på ett bra sätt, det pirrar i hela kroppen när jag tänker på honom och jag kan inte låta bli att le. Han får mig att skratta och han gör mig glad när jag är ledsen. Han visar alltid att Han bryr sig om mig och med honom känner jag mig trygg. Han ger mig komplimanger som gör mig glad i flera veckor. Han kan mig och min kropp utantill och vet exakt hur Han ska krama om mig för att jag ska känna hans värme och glädje igenom mig.

Det som nu är konstigt är att jag inte har tröttnat på honom än, och jag har känt honom i säkert två eller tre år...
Hemligheten är att vi aldrig går längre än just så där. Vi behåller våran relation som en "flört" så att jag alltid får fjärilar i magen när jag ser honom, så jag alltid känner den där passionen när han tar på mig, och så han får mig att le genom några enkla små ord.

Japp jag har den perfekta relationen.

Peace out

And how can I move on when Im still in love with you?

Kom just hem från en underbar vecka i Umeå. Gud.. jag kan inte beskriva hur magiskt det är att vara där bland de människor jag älskar mest.
Jag fick träffa min otroliga syster som är min bästa vän, hennes kille Rickard som är som en beskyddande storebror, min lillebror Dennis som alltid får mig att skratta som allra högst och min systerdotter Venelia som gör mitt liv perfekt.

Det känns väldigt tomt... Saknaden är som störst just nu, men jag vet att vi kommer träffas snart igen! Om inte redan nästa helg.

Jag saknar honom så mycket att jag får tårar i ögonen så fort jag tänker på att han inte är i sitt rum som han alltid brukar.
Jag saknar honom så mycket att jag blir ledsen när jag vet att han inte kommer vara hemma när jag kommer hem.
Jag saknar honom så mycket att jag vill skrika när jag inser att jag inte kommer se hans ansikte vid middagsbordet.
Jag saknar honom så mycket att jag börjar gråta när jag inte får höra hans skratt varje dag.
Jag saknar honom så mycket att det gör ont i mitt hjärta när jag inte får krama om honom det första jag gör när jag stiger upp.

Inga ord kan beskriva hur mycket jag saknar den troligen bästa personen i mitt liv. Inga ord kan beskriva hur tomt det är utan honom vid min sida. Och inga ord kan beskriva hur lycklig jag blir när jag sedan ser honom och jag får krama honom så hårt att alla sorgsna stunder utan honom försvinner!

I guess we all have that one person who always will have a bit of your heart!

Baby you will always be my boo

I morgon blir det alla hjärtansdag (eller som jag och Rbecca säger) alla fittorsdag mys med queen Bee!

Kände att det var dags att visa upp lilla Venelia, so here she comes


Här är hon, den undarbaraste lilla personen i mitt liv.
Vet inte om det syns men hon börjar få bruna ögon.


Skrattar åt moster när hon dansar :P


Mys, älskar när hon gnussar in sig mot mig.


Venelia, mamma och moster.



Pappa och Venelia.

Ibland behöver man höra det.


Tre saker jag älskar med Jennifer: Jag älskar att hon alltid utstrålar glädje, jag älskar att hon får mig att skratta, jag älskar henne för jag vet att hon finns där för mig.

Tre saker jag älskar med Malin: Jag älskar att Malin alltid lyssnar och förstår mig, jag älskar att jag kan vara mig själv med Malin, jag älskar att hon inte dömer mig utan ser mig för den jag är.

Tre saker jag älskar med Fanny: Jag älskar att Fanny får mig att vilja bli en bättre person, jag älskar att Fanny alltid ställer upp för mig i vårt och tort, jag älskar att Fanny kan göra mig glad när jag är ledsen.

Tre saker jag älskar med Rebecca: Jag älskar att Rebecca älskar mig för den jag är, jag älskar att när jag tänker på Rebecca ler jag alltid, jag älskar att Rebecca tror på mig och andra.