MÖTLEY CRÜE
Hit me with your rhythmenstick.
Ja, det är bara at lägga sig ned med händerna mot marken. Mötley Crüe var vansinnigt bra. Efter 26 år av knark och alkohol var de mot alla odds otroligt fräscha ( Ja förutom Mick Mars, men det var väl ingen överraskning han är ju trots allt 56 bast. ) och bjöd på med mycket underhållande show. Vince Neils röst var precis som förr och som grädde på moset gav han oss den där glimten i ögat. Tommy Lee friskade upp det hela med allsång, en flaska jägermeister och allmänna galenskaper.
Som sagt mycket underhållande.
De spelade alla låtar som man suttit hemma och drömt om att få höra live och de gjorde de bra. Dock var det en låt som jag saknade och som förstörde lite hela konserten för mig personligen. If I die tomorrow. Jag förstår inte hur ett band kan skita i att spela en hitsingel? Det är och förblir ett mysterium, lite utav en ganska stor besvikelse. Någon gång mitt under konserten kommer en manskvinna in på scenen och börjar hångla med Vince, ingenting jag heller förståd någonting utav men men...
Läskigt var det också med en mycket full kille som kommer och ställer sig vid räcket på våran C-läktare. Han visar halva röven ( Jag överdriver inte, han visade HALVA röven. ) och kan inte ens stå rakt trots att han håller i sig. Jag som är så fruktansvät höjdrädd kan inte ens titta på honom utan jag under en sisådär 15 minuter kan inte tänka på något annat och får galet ont i magen. När galningen äntligen gått och satt sig och Mötley Crüe hade tackat för sig med bockning och tagit emot både applåder och jubel så går Kalle och jag till pressbyrån för att shoppa och framför oss i kön står självaste Crashdïet. Jag får tunghäfta och Kalle försöker spela cool, men hur bra lyckas man egentligen? Så vi står och bara glor på dem medan de går och betalar sitt och beställer bussbiljetter mot Solna. Herregud vad världen är lite. icke vågade vi säga något och gissa om vi ångrade oss rejält när vi kom hem. Jag övervägde ffs att ha på mig en Crashdïet-tröja på Mötley men tog Gn'r ist.
Galet säger jag bara.
Sedan gick jag och Kalle hem, fortfarande med hjärtat i halsgropen och drack Jack Daniel's på balkongen och försökte suga in det sista av våran glammrockar kväll.
See you later, rock on bitches.
Ja, det är bara at lägga sig ned med händerna mot marken. Mötley Crüe var vansinnigt bra. Efter 26 år av knark och alkohol var de mot alla odds otroligt fräscha ( Ja förutom Mick Mars, men det var väl ingen överraskning han är ju trots allt 56 bast. ) och bjöd på med mycket underhållande show. Vince Neils röst var precis som förr och som grädde på moset gav han oss den där glimten i ögat. Tommy Lee friskade upp det hela med allsång, en flaska jägermeister och allmänna galenskaper.
Som sagt mycket underhållande.
De spelade alla låtar som man suttit hemma och drömt om att få höra live och de gjorde de bra. Dock var det en låt som jag saknade och som förstörde lite hela konserten för mig personligen. If I die tomorrow. Jag förstår inte hur ett band kan skita i att spela en hitsingel? Det är och förblir ett mysterium, lite utav en ganska stor besvikelse. Någon gång mitt under konserten kommer en manskvinna in på scenen och börjar hångla med Vince, ingenting jag heller förståd någonting utav men men...
Läskigt var det också med en mycket full kille som kommer och ställer sig vid räcket på våran C-läktare. Han visar halva röven ( Jag överdriver inte, han visade HALVA röven. ) och kan inte ens stå rakt trots att han håller i sig. Jag som är så fruktansvät höjdrädd kan inte ens titta på honom utan jag under en sisådär 15 minuter kan inte tänka på något annat och får galet ont i magen. När galningen äntligen gått och satt sig och Mötley Crüe hade tackat för sig med bockning och tagit emot både applåder och jubel så går Kalle och jag till pressbyrån för att shoppa och framför oss i kön står självaste Crashdïet. Jag får tunghäfta och Kalle försöker spela cool, men hur bra lyckas man egentligen? Så vi står och bara glor på dem medan de går och betalar sitt och beställer bussbiljetter mot Solna. Herregud vad världen är lite. icke vågade vi säga något och gissa om vi ångrade oss rejält när vi kom hem. Jag övervägde ffs att ha på mig en Crashdïet-tröja på Mötley men tog Gn'r ist.
Galet säger jag bara.
Sedan gick jag och Kalle hem, fortfarande med hjärtat i halsgropen och drack Jack Daniel's på balkongen och försökte suga in det sista av våran glammrockar kväll.
See you later, rock on bitches.
Kommentarer
Trackback
