Incredible 4 - de otroliga fyra

Den 28 november klockan 22:00 blev jag moster till en liten flicka.
Venelia vägde 4430 gram och var 54 cm lång hade massa mörkt hår och stora ögon.

Den lyckligaste dagen i mitt liv!


Jag med de stolta föräldrarna

Jag vill verkligen glömma. Jag vill verkligen att jag aldrig mer ska tänka på det. Jag vill verkligen att det aldrig skulle ha hänt... Med det gjorde det. Den "starka" personen i mig säger "sluta gråt och gör något åt saken" medan den svaga säger åt mig det finns inget jag kan göra, det som har hänt har hänt.

Det som gör mig riktigt ledsen är det fanns något i mig som nu inte finns längre... Förtroende?
Jag saknar den känslan som jag tycker är den finaste av de alla, eller i alla fall den viktigaste. Jag kommer exakt i håg när den försvann, just den där sekunden då jag förlorade den.

Jag hade lust att gråta, skrika, slå, sparka. Besvikelse som blev sorg, sorg som blev ilska. Men när jag tänker efter så har de känslorna inte försvunnit än, även fast jag vill det. Men de är kvar, kommer de någonsin att försvinna?

Det är fortfarande svårt att lyssna på den där låten, att gå till det där stället, ha på mig den där klänningen, till och med att dansa. Det känns hemsk att säga men när ni gjorde det jag aldrig kommer glömma förstörde ni något i mig.
Det känns i alla fall så.

Överreagerar jag? Tyck det i så fall, jag bryr mig inte. För hur mycket jag än försöker kan jag inte glömma den där hemska känslan som fyllde mig när jag fick reda på vad ni två hade gjort. Synd att man aldrig tänker på konsekvenserna... Eller hur?

Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, jag måste bara få ur mig det här så kanske jag kan sova om nätterna

Höll på att garva ihjäl mig när jag såg den här intervjun med Alexander Skarsgård. Det roliga kommer när den andra personen (som är en kille) ställer sin fråga om sexscener. I must say Im proud to be swedish!

Forgive and forget? Pure bullshit...

Nu är det äntligen dags. Jag, Fanny och Malin ska se Twilight uppföljaren New moon *orgasm* Men först middag på kina :D

Jag skulle nog våga säga att jag är en av de som lever by the edge, i alla fall när det kommer till kärlek. Jag har alltid valt de killarna som är osäkra, och ja jag har blivit sårad mer än vad jag vill erkänna. Och varje gång det har hänt vill jag bara krypa ner under täcket och bara sova bort allt det onda. Men det som får mig att fortsätta är att jag vet att allt kommer bli bra igen. Jag vet att jag om några veckor kommer göra samma sak, vara med om det igen. Ni får gärna tycka att jag gör fel, att jag är korkad som inte fattar att jag kommer bli sårad om och om igen. Tyck att de killar jag gillar är dumma för jag bryr mig faktiskt inte... Om jag ska vara helt ärlig. Jag vet i alla fall att jag lever.

Jag vill inte leva tryggt resten av mitt liv, jag vill inte veta vad som kommer hända i morgon, jag vill inte veta att så här kommer mitt liv se ut om jag väljer den här killen. Jag vill vakna upp och inte ha en aning om vad som kommer att ske om en timma, jag vill ha spänning, vad händer om jag väljer att ge mitt hjärta till honom i stället för en kille som säkert kommer älska mig, vara trogen och aldrig lämna mig. På något sätt tycker jag att det är tråkigt. Och vem vill leva ett tråkigt liv?

Så jag skiter i alla de gångerna jag kommer bli sårad, lämnad eller övergiven, för jag är i alla fall lycklig. Jag väljer att leva mitt liv istället för att sitta och titta på.

Okej... Jag har tänkt en hel del på en sak, och jag tror fan jag ska slå till.
Såg nämligen Chuck and Larry här om kvällen och jag verkligen ÄLSKAR den filmen. Jag gillar inte bara killarna de handlar om, jag menar please de är ju as sköna. Utan jag gillar också budksapet.
Man snackar ju hela tiden om att den man har ett förhållande med är även ens bästa vän, så jag tänker fråga min bästa vän om hon vill gifta sig med mig... So here I go

Rebecca Maria Lagerkrans vill du gifta dig med mig?

Jag tänker hänga fast vid dig föralltid ;)
Det känns som om jag borde säga det oftare, du är en sann vän som alltid funnits där och jag kommer alltid vara vid din sida!

Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att jag på något sätt gör dig lycklig.
För varje år, månad, vecka, timma och varje sekund gör du mig till världens lyckligaste!

Varje dag tänker jag på hur lyckligt lottad jag är som har hittat en så underbar vän som dig.
Kom i håg att du har gjort mig till den jag är och tack vare dig lyser jag upp varje gång jag hör ditt namn.

Kärlek, love, amor... Kärt barn har många namn, jag har bestämt mig att döpa ordet kärlek till fuck eller kanske shit... Är inte helt säker än.

Vart ska jag börja? Det har hänt mycket på bara några veckor, fast det känns som om det har hållit på i evigheter.
Jag ska börja med att säga att de som inte är i samma sits, kan inte ens ana hur det ser ut i mitt huvud just nu. De som aldirg har haft de här problemet kan aldrig förstå hur jag tänker eller hur jag känner.

Jag borde väl egentligen vara glad... Jag har äntligen fått det bekräftat, en kille vill att det ska bli vi, han och jag, oss, två personer ska bli en. I mitt huvud är det tomt. De orden som man som singeltjej väntar på har äntligen blivit sagda och jag känner ingenting. INGENTING!
Så vad är problemet? Den här killen är perfekt, han är snäll, omtänksam, har bryr sig om mig. Han lyssnar, han förstår, han tröstar mig när jag är ledsen. Han är perfekt, han är en så kallad Adian (för alla er som ser sex and the city). Sanningen är väl den att jag inte är värd honom. Jag önskar verkligen att jag kunde vara glad för att han vill att det ska bli vi, jag önskar att jag äntligen kan andas ut eftersom jag nu "tillhör" någon. Men det enda som kommer upp i mitt huvud är problem.

Jag tror att jag innerst inne inte är någon bra tjej, jag skulle säkert kunna ljuga, vara dum mot honom bakom hans rygg, jag skulle till och med kunna vara otorgen. Fast jag inte vill... AAAHH jag hatar det här. Jag tror jag skulle kunna vara mot honom som många killar har varit mig. Och de killarna är de jag drömmer om. Det är dem som jag tycker om, de är dem jag skulle kunna älska. Nej men va fan, varför ta en snäll kille när jag kan ta en dum? Vad fan är fel på mig? Jag vill bryta det här jävla mönstret, jag vill tro på mina egna lögner när jag säger att jag brukade falla fär sånna killar. Inte längre, det är inte jag... Redan här har vi en lögn.

Är de elakt att fortsätta? Att försöka bli kär i honom, känslorna kanske kommer? Det som är jobbigt är att det är egentligen inte rättvist mot honom att fortsätta, men jag kommer ångra det om jag låter honom gå.

Okej jag har bestämt mig... Mitt ord för kärlek är shit!

Well, som ni vet är min blivande pojkvän rapparen Nelly och min baby fyller år idag så...
Happybirthday hotness ;)