Incredible 4 - de otroliga fyra

Jag tror att alla, eller i alla fall dom flesta vet hur det känns att inte passa in någonstans, att ingen är som du, ingen tycker som du. Helt enklet inget förstår dig.
Då måste det kännas oerhört skönt att veta att någonstans där ute finns det kanske en eller fler som kan "dela" dina tankar någon som vet vad du pratar om någon som helt enkelt förstår dig. För en del kan det vara en bästa vän, ett syskon en förälder och för den del kan de vara musiken.

Där väljer jag musiken. Jag kan absolut inte påstå att min familj eller mina underbara vänner inte förstår mig. Tvärtom, dom är fantastiska. Med det finns vissa tankar inom mig som inte ens dom kan förstå sig på. Och det är här musiken kommer in.

Det började med att jag hörde talas om det unga killarna i det emoliknande bandet som då kallade sig Panic! at the disco. Inge speciellt tänkte jag. Visst jag gillade deras första låt "I write sins not tragedies" men det var allt.
Men efter ett tag började jag nästan tröttna på dom. Låten spelades hela tiden på tv och inte nog med det, min lillebror spelade dom också, om och om igen.

Men sen en inte så väldigt speciell dag började jag faktiskt lyssna på deras texter. Och jag hade aldrig hört någon likande. Hur smarta va dom inte och hur kunde dom komma på det där? Jag var fast.
Deras arga "emotexter" kunde inte in stämma bättre. Äntligen så hade jag hittat någon som kände som jag!
Så där var jag mellan onödigt långa sångtitlar och emotonåringar.
 
Panic! At the disco när jag började gilla dom

Men det där va ett bra tag sen. Nu är det... Hur ska jag säga det??
Annorlunda. Emo stilen är utbytt till t-shirts och jeans. Dom långa sångtitlarna är nu lagom korta och mycket lyckligare. Dom har helt enkelt bytt stil helt och hållet. Men det gjorde absolut ingenting. För under de åren dom hade jobbat på ett nytt album hade jag blivit äldre och min så kallade "emo" period var över. Man kan väl säga att jag var en gladare person.
Så det fanns inget bättre än när jag hörde att mitt älskade band skulle komma till Sverige för att göra reklam för sin nya cd. Jag och Fanny beställde biljetter och när dagen var där så stog vi längst fram och skrek, hoppade (och i alla fall jag) nästan grät av lycka! Dom var tillbaka. Och deras nya stil passade mig perfekt!


Panic at the disco som dom ser ut idag

Så hur ska jag göra det här kortfattat?
Panic har verkligen påverkat mig, dom har hjälpt mig i svåra stunder och även vart med när mitt liv inte kunde vart bättre.
Dom har inspererat mig på många sätt. Dom har fått mig till att vara stolt för den jag är och också gett mig hopp om att ingenting är omöjligt. Bara man följer sina drömmar så kan man lyckas.
Och det är just vad dom här fyra killarna har gjort!



I write sins not tragedies. Låten dom slog igenom med.
Från albumet "A fever you can't sweat out"

Write me off, give up on me.
'Cause darling what did you expect?
I'm just off, a lost cause, a long shot, don't even take this bet.



Jag måste nog erkänna att Fall out boy måste vara det smartaste bandet med dom smartaste texterna.
They just get me!

 Hatten av för er!


 Peace out<3<3