Incredible 4 - de otroliga fyra

Idag vid middagen började vi prata om dop, och jag ska bli gudmor, vilket känns helst fantastiskt. Den enda grejen jag är orolig över är om jag kommer vara en bra förebild?

Jag är ju ingen ”dålig” person på det viset. Men det finns saker som jag har upplevt som jag inte vill att hon ska. Nu låter det som om jag har varit med ett krig eller något men det är inte det jag menar. Jag menar som exempel hela den här grejen med att banta, vara smal =snygg, stora bröst och stor rumpa resten ska vara size zero. Allt sånt där jävla bullshit som jag en gång i tiden gick på, ett ideal som jag kämpade för att uppnå men det hela gjorde mig sjuk och fucked up i huvudet.

Jag hoppas att jag kan lära henne att såna saker som utseende är hur oviktigt som helst och att det är insidan som räkans. Jag hoppas jag kan lära henne om kärlek och killar eller tjejer beror på vad hon föredrar. Jag ska lära henne att kärlek inte alltid är lätt man att man aldrig får tappa hoppet. Jag vill lära henne att hur tufft livet ändå kan vara finns det alltid något positivt med allt. Att alla misstag som hon gör inte är misstag utan bara andra vägar till att bli den hon ska bli. Och så länge man gör sitt bästa så kommer allt bli bra, jag vill att hon inte ska vara rädd att försöka göra hennes drömmar verkliga. Och om hon någon gång tvivlar på sig själv ska jag finnas där vid hennes sida och stötta henne eftersom jag älskar henne!
En av de vackraste och viktigaste sakerna jag ska lära henne är att med kärlek från människor om kring sig kan man klara allt!

Jo kanske blir jag en bra gudmor ändå…

Jag är snart 20 år gammal, det känns helt overkligt. Tänk att jag har blivit vuxen, hur det nu gick till? Ju mer jag tänker på min födelsedag ju mer inser jag hur mycket som har hänt mig. Vilka jag har lärt känna, vilka jag har valt att inte lära känna. Vilka personer som har förändrat mitt liv till det bättre och vilka som har förändrat mitt liv till det sämre. Vilka personer som lärt mig saker och vissa som inte har lärt mig ett dugg.  Personer jag skulle vilja vara som och personer som jag absolut inte vill vara som…

 

Grejen är att jag tror att det är människorna omkring oss som gör dig och mig till oss. Oavsett om det är något bra eller dåligt. Man kan lära sig vad man får göra, vad anses som bra och rätt och det som anses som dåligt och fel. Och då syftar jag på när man som liten kanske klappar katten, och det ska man göra försiktigt medan man kanske får skäll om man drar katten i svansen. Då lär man sig det direkt, att vara snäll och försiktig är bättre än att vara hårdhänt.

 

Sen finns det vissa saker som man är mycket medveten om är dåliga men man gör det ändå. Därför är det konstigt hur hjärnan egentligen fungerar. Är det så att man var smartare när man var liten? Ett barn skulle aldrig göra illa någon de älskar medvetet, ett barn skulle inte hamna i slagsmål på grund av att någon annan säger något omoget och dumt om en själv, ett barn skulle aldrig stjäla för att verka cool inför sina kompisar. För det har ju ändå våra föräldrar lärt oss.

 

Man ska vara rädd om de man älskar för de är det viktigaste personerna i vårat liv, man ska inte slåss utan istället berätta för fröken om någon är dum mot oss, och man ska inte stjäla för hur coolt det än verkar så är det otroligt dumt och de kompisarna är i så fall inget att ha.
Det fick man lära sig i tidig ålder. Och jag hoppas att jag som 20åring kommer ihåg det.

 

Man lär sig hela livet men kunskapen man fick som liten håller så länge man lever.

Jag vet... Dålig uppdatering men jag skriver blogg för norrtäljetidningen den här veckan. Så om någon nu är intresserad så gå in på UNG sidan och läs :)

Bye så länge.

I morgon blir det utgång! Jag och brudarna (Malin, Jennifer och queen Bee) intar teatern för att festa loss.
Synd att Frank inte kunde följa med :( But don't worry baby, vi kommer shejka för dig också!

Har till och med köpt tre nya klännigar till i morgon, vet fortfarande inte vilken jag ska välja? Får fråga tjejerna.


Can't wait

Peace out all you sexy mamas <3

Six foot dark skin, damn baby you got me open
Ooh, with the way he be talkin
He's got my attention
And I ain't doin' nothing but listenin'

This boy is so hood
He does that thing to me so good
His swagger, his confidence
He's got his lil' mama's mind bent

Det finns ingen bättre känsla än att sitta med den lilla personen jag skulle kunna dö för i min famn.
Det finns inget bättre än att pussa hennes lena panna, eller hennes mjuka kinder eller hennes små underbara läppar.
Det finns inget bättre än att se henne skratta.
Det finns inget bättre än att hålla henne mot mitt bröst tills hon somnar.
Det finns inget bättre än när hon tar ett hårt grepp om mitt finger eller håller ett hårt grepp om mitt hår och vägrar släppa.
Det finns inget bättre än att försiktigt trycka min nästa mot hennes nacke om bara känna hennes underbara doft.

För henne går jag genom eld och vatten, just nu är den här lilla personen mitt allt. En inpiration till att bli en bättre människa. Någon hon kan se upp till.

Jag kan inte vara mer lycklig än vad jag är när hon lutar sitt lila huvud mot mitt bröst eller när hon gnussar in sig mot min hals.

Nu vet jag vad stolthet är. Och jag kan inte vara mer stolt över mitt systerbarn! Hon är den vackraste lilla personen jag någonsin sett. Hon är helt underbar!

Jag tror att jag har en allvarlig sjukdom. En väldigt sälsynt sådan. Det är inte många som har den, ärligt talat så är jag nog den enda av alla dem jag känner. Jag tror nämligen att jag har "jag är inte kapabel till att ha eller vara i ett förhållande" virus.

Jag blir rätt trött på mig själv. Jag menar jag vill så gärna ha någon. En person jag kan kalla min, en person som jag tillhör. Jag vill vara någon som plus en annan blir ett. Och min önskan har gått i uppfyllelse, jag har hittat honom. Han står här med öppna armar bara för mig, och som om inte armarna räckte så är hans hjärta minst lika öppet. Det enda problemet är att mitt hjärta är pretty fuckin' closed...

Varför? Jag har ingen jävla aning. Allvarligt! Och allt det här är så nytt för mig. Jag har aldrig varit i ett seriöst förhållande, jag har aldrig riktigt sagt till en kille att jag älskar honom eftersom jag aldrig varit kär. Jag har aldrig varit kär, så jag har ingen aning om hur det känns?

Vad jag har hört är det ungefär så här: så fort du tänker på honom slår ditt hjärta ett extra slag, du kan inte låta bli att le och det känns som om din mage är full av fjärilar. Varje gång du ser honom vill du bara krama sönder honom eller kyssa honom tills han får skavsår runt läpparna. Varje gång han rör dig ryser du, från tårna upp till nacken.
Ja ungefär så där.

Kanske är jag en av de personer som inte är menad att vara i ett förhållande, kanske är jag en av dem som vill vara fri? Göra vad jag själv vill utan att rätta mig efter någon annan. Kanske ett förhållande får mig att känna mig instängd? Eller är det så enkelt att han inte är den rätta?

Men här är en skrämmande tanke. Kan jag få någon bättre?

Snart drar jag upp till Umeå för att träffa Petra, Rickard och självklart lilla Venelia. Jag ska också festa loss med lillebror (a.k.a köpa ut öl och snus)  ;)