Take me back!
Drar i morgon till...
...CYYYYPERN!
He like the way I ride it
Jag berättade ju för några dagar sedan att jag ska börja dansa Reggaeton. Och nu kanske ni undrar vad det är för slags dans.
Men om ni tittar på det här får ni en ganska bra bild av vad det är.
Ungefär som streetdance fast mer "kvinnligt", kaxigt och sexigt.
Men om ni tittar på det här får ni en ganska bra bild av vad det är.
Ungefär som streetdance fast mer "kvinnligt", kaxigt och sexigt.
Ett tips till alla mina underbara vänner
Gör ALDRIG en brasiliansk vaxning!
Punkt slut!
Punkt slut!
I can't tell you what it really is, I can only tell you what it feels like
Tänkte att jag kanske ska göra som en "dagbok" om hur det går att bli fri från mitt drogberoende, så här kommer första uppdateringen.
Idag var första gången jag verkligen saknade honom. Hade tänkt på honom hela dagen, tankarna fick mitt att le. Jag hörde "våran" sång flera gånger på radion, och texten stämmer verkligen... I love the way you lie. För jag vet att varje gång vi sågs kunde du se mig i ögonen och säga underbara saker och jag älskade det, fast jag visste hela tiden att du ljög.
Det var en himla tur att jag raderade hans mobilnumer här om dagen för jag var väldigt nära att sticka in nålen i armen. Inte mycket bara lite, jag lovar. Bara den här gången, den allra sista lixom.
Gick ner på stan med Malin efter jag hade försökt att duscha bort den hemska känslan av saknad. Glömde faktiskt bort honom efter ett tag då jag och Malin pratade om allt mellan himmel och jord, när vi gick och shoppade saker till våran cypernresa och när jag hade helt andra saker att tänka på.
Men det var då jag såg honom, han kom gående emot mig. Jag log och vinkade och han? Jag vet inte, höjde han ens handen? Kändes som ett slag mot ansiktet.
Jag tror jag behövde den där smällen, för den fick mig åter igen att inse varför jag valde att sluta från första början.
Idag var första gången jag verkligen saknade honom. Hade tänkt på honom hela dagen, tankarna fick mitt att le. Jag hörde "våran" sång flera gånger på radion, och texten stämmer verkligen... I love the way you lie. För jag vet att varje gång vi sågs kunde du se mig i ögonen och säga underbara saker och jag älskade det, fast jag visste hela tiden att du ljög.
Det var en himla tur att jag raderade hans mobilnumer här om dagen för jag var väldigt nära att sticka in nålen i armen. Inte mycket bara lite, jag lovar. Bara den här gången, den allra sista lixom.
Gick ner på stan med Malin efter jag hade försökt att duscha bort den hemska känslan av saknad. Glömde faktiskt bort honom efter ett tag då jag och Malin pratade om allt mellan himmel och jord, när vi gick och shoppade saker till våran cypernresa och när jag hade helt andra saker att tänka på.
Men det var då jag såg honom, han kom gående emot mig. Jag log och vinkade och han? Jag vet inte, höjde han ens handen? Kändes som ett slag mot ansiktet.
Jag tror jag behövde den där smällen, för den fick mig åter igen att inse varför jag valde att sluta från första början.
Dirty dancing cause we're not polite, no
Yes, i höst är det dags att göra det jag är gjord för.
Jag börjar dansa Reggaeton :D
Jag börjar dansa Reggaeton :D
Jag har världens bästa vän!
Oh yeah that's right, Im doin' me
Jag har tänkt... Mycket.
På mitt liv, mina vänner, min familj, min dans, mitt jobb, men speciellt på killarna i mitt liv. Vissa kommer, vissa går, vissa kommer och går lite för fort och vissa kommer och stannar lite för länge. Jag har mött två av dem, dem som lixom sätter sig fast som en jobbig jävla fästing som är omöjlig att få bort. Eller fästing kanske är fel benämning mer som ett myggbett. Man hatar det, det kliar, svider och gör en väldigt irreterad men samtidigt är det ju otroligt skönt att klia på det. Eller hur?
En av dem är N, killen jag älskade, killen som var min bästa vän, han var the one. Det var jag säker på. I sex år längtade, hoppades, önsakde jag att han skulle inse att jag var den rätte för honom. Men den dagen kom aldrig. Jag ser nu tillbaka på den tiden som ett slöseri av dyrbar tid. Sex år förgäves.
Den andra är killen är han som ni alla vet om, han som jag har skrivit om så mååånga gånger. Han som gör mig glad, han som gör mig ledsen, han som får mig att bli någon annan. En tjej utan kontroll, en osäker tjej som behöver honom.
Men gissa vad? Jag är inte en sån tjej. Jag har alltid haft kontroll över mitt liv, jag har aldrig behövt en kille för att må bra. Jag har alltid klarat mig själv (alltså utan killar) Så varför blev jag så svag med honom?
Det kan jag själv inte svara på... Men jag vet att han nu är ute ur mitt liv, för alltid. För jag orkar inte slösa bort sex år till på en kille som inte är man nog för mig!
Citerar Britney Spears:
" The think they are so tuff but they're all mama's boys"
Så just nu satsar jag på mig. Vad som får mig att bli glad, det som får mig att må bra, det som får mig att återfå kontrollen, det som får mig att bli mig själv igen.
På mitt liv, mina vänner, min familj, min dans, mitt jobb, men speciellt på killarna i mitt liv. Vissa kommer, vissa går, vissa kommer och går lite för fort och vissa kommer och stannar lite för länge. Jag har mött två av dem, dem som lixom sätter sig fast som en jobbig jävla fästing som är omöjlig att få bort. Eller fästing kanske är fel benämning mer som ett myggbett. Man hatar det, det kliar, svider och gör en väldigt irreterad men samtidigt är det ju otroligt skönt att klia på det. Eller hur?
En av dem är N, killen jag älskade, killen som var min bästa vän, han var the one. Det var jag säker på. I sex år längtade, hoppades, önsakde jag att han skulle inse att jag var den rätte för honom. Men den dagen kom aldrig. Jag ser nu tillbaka på den tiden som ett slöseri av dyrbar tid. Sex år förgäves.
Den andra är killen är han som ni alla vet om, han som jag har skrivit om så mååånga gånger. Han som gör mig glad, han som gör mig ledsen, han som får mig att bli någon annan. En tjej utan kontroll, en osäker tjej som behöver honom.
Men gissa vad? Jag är inte en sån tjej. Jag har alltid haft kontroll över mitt liv, jag har aldrig behövt en kille för att må bra. Jag har alltid klarat mig själv (alltså utan killar) Så varför blev jag så svag med honom?
Det kan jag själv inte svara på... Men jag vet att han nu är ute ur mitt liv, för alltid. För jag orkar inte slösa bort sex år till på en kille som inte är man nog för mig!
Citerar Britney Spears:
" The think they are so tuff but they're all mama's boys"
Så just nu satsar jag på mig. Vad som får mig att bli glad, det som får mig att må bra, det som får mig att återfå kontrollen, det som får mig att bli mig själv igen.
Jag ska bli fri från min drog
Vad ska jag säga?
Har inget jag vill säga. Jag vill skrika, gråta, sparka, slå.
Du var min drog, den jag behövde, den jag inte riktigt kunde leva utan. Du var mitt kokain.
Men nu, en gång för alla har jag bestämt mig. Jag lägger in mig själv på rehab. För jag vet om jag är smart nog att inse att jag inte behöver dig, är jag stark nog att sluta också!
Har inget jag vill säga. Jag vill skrika, gråta, sparka, slå.
Du var min drog, den jag behövde, den jag inte riktigt kunde leva utan. Du var mitt kokain.
Men nu, en gång för alla har jag bestämt mig. Jag lägger in mig själv på rehab. För jag vet om jag är smart nog att inse att jag inte behöver dig, är jag stark nog att sluta också!
