Incredible 4 - de otroliga fyra

 Jag antar att jag skulle kunna gå tillbaka till den tiden då depression härjade, jag antar att jag skulle kunna gå tillbaka till min besatthet av blod och mörka dikter. Jag antar att jag skulle kunna gå tillbaka till den värsta smärta jag någonsin har upplevt. Jag antar att jag skulle kunna gå tillbaka mitt inre helvete, men jag vägrar.

När jag var liten utgjorde jag mig för att alltid vara den som var osynlig och som ingen lade märke till, den tråkiga "vill-vara-vuxen-tjejen". Jag var mullig och gick omkring i pösiga jeans med munkjacka ned till knäna och långt hår fram i ansiktet. Varken talade eller agerade fysiskt, jag höll mig lugn och tyst. Jag hade bara två bra vänner när jag var liten och båda var ganska dominanta, eller vad kanske som upplevdes som dominans i min värld av likgiltighet. Jag följde efter och höll mig till den jag kände, gjorde aldrig några initiativ till någonting nytt. Killar var något som var mycket långt borta, aldrig hade någon ens skymtat åt mitt håll än i annat syfte än att äcklas.

Jag kämpade mig igenom mellanstadiet utan att någon riktigt lade märke till mig, utan existens. Högstadiet kom och jag började en ny skola, det var skrämmande och skräckinjagande. Speciellt för mig som hade funnit mig i samma klasskamrater sedan sju år tillbaka och hela min skoltid. Min "bästis" och jag hade sett till att vi skulle hamna i samma skola och klass, jag menar vad hade jag gjort annars?
Jag hade varit ensam som en norrman i öknen med ett sandpapper.
Årskurs sju gick vidare och jag och min vän fann, med hennes utåtriktade personlighet, två vänner till. Det var under den här tiden jag upptäckte min kärlek för att skriva och svenska blev ämnet som jag värderade högt. Min manliga lärare i ämnet fastnade för mig och vi kom bra överens. Liten och meningslös som jag redan var började de, som var mina vänner och min bästis, att hitta på ?roliga? skämt om mig och den läraren. Så som "Ni kommer att få skalliga barn" osv. Alltid följt utav flera kalla hånskratt.Med den lilla stoltheten jag hade försökte jag stå emot, jag sa nej. Jag sade åt dem att sluta. Nästan hela sjunde årskursen passerade och hånskrattet bara fortsatte. Dammen brast en dag i skolans cafeteria och tårarna kom krypande, med benen på ryggen flydde jag från dem och deras bisarra skämt. Jag slöt mig till en grupp som också kom från min gamla skola men som jag bara känt ytligt och blottade mina känslor för dem. Mycket olikt mig som bara höll mig i bakgrunden och stängde in mina känslor för mig själv. För första gången i mitt liv kände jag mig inte nedtryckt utan att det fanns någon där för min skull.

Jag pratade aldrig mer med mina så kallade vänner, vi gick fortfarande i samma klass men jag höll mig på avstånd och undvek all kontakt de försökte ta med mig. Mitt självförtroende stärktes och jag blev mer och mer öppen och pratade med människor på ett sätt som jag aldrig hade kunnat göra förut. Äntligen insåg jag att alla faktiskt inte hatade mig bara för att jag öppnade munnen. Jag fick ännu fler vänner och var för en stund nöjd. Det var nu, början av årskurs åtta som mina vänner började få problem, allvarliga problem.  Jag har en förmåga i mig som speglas väldigt mycket utav min mamma nämligen att jag tar hand om mina nära. Att få på mig deras problem och sedan gör dem till mina egna. Jag blev dem, jag levde deras liv och deras problem och jag tillbringade varje vaken sekund åt att lyssna och försöka lösa de åt dem. Men vad visste jag, 14-årig gammal flicka?Min oro utvecklades till nedstämdhet och sedan vidare till ångest. Jag försökte straffa mig själv genom att inte äta, jag var inte värd att få den "lyxen" som mat. Jag hann gå ned 5 kg på en vecka och åt inte mer än en halv pannkaka på en dag då mamma pratade med mig och jag insåg att jag var tvungen att sluta. Nu var jag bara tvungen att hitta ett nytt sätt att straffa mig på. Jag gjorde mitt första snitt i armen vid lucia år 2004. En början på en lång tid av självskadande och ren hat.

Jag ville inte prata, jag ville inte vara en börda utav problem för mina nära. Jag ville vara stark och hjälpa de som behövde mig på så sätt som jag blivit uppfostrad. Aldrig slog det mig att jag behövde någon likaså. Bördorna blev tyngre och min mamma får syn på mina sår inne på "Hennes & Mauritz" i sminkavdelningen.
Det blev min räddning.
Förtvivlad och ledsen som hon var min mamma ordnade hon kvickt så att jag fick komma och prata på BUP. Jag fick min diagnos, Depression, panik- och prestationsångest. Jag var sjuk och behövde hjälp men nekade till allt, jag var bortom hjälp. Regelbundet började jag gå till en sjukgymnast som skulle lära mig att slappna av och att hantera den våg av ångest som sköljde över mig dagligen. Den våg som gjorde det svårt att andas, gjorde så att pulsen rusade iväg och det svartnade för ögonen. Känslan av att dö. Nu senare berättade en av våra lärare för oss om chock, då allting blir för mycket för hjärnan att ta in och att den så ställer sig i chockläge. Jag kände mig träffad och det kändes som om hon hade varit vid min sida under dessa panikattacker.  Mamma började ha kropps visiteringar för att kunna se om jag hade skurit mig någonstans så att hon kunde skälla på mig och prata mig tillrätta. Till en början var det på armarna som sår syntes men ju längre tiden gick ju fler ställen kom det att uppenbara sig på. Magen, benen, rumpan, fötterna man kan säga att hela min kropp har, om man tittar noga, överallt någon litet ärr som fortfarande hänger sig kvar. Allt för att inte bli upptäckt. Jag minns en speciell gång, en gång som jag skar mig och resulterade i den värsta känslan någon kan tänka sig.  

Pappa och jag var ensamma hemma. Jag fick en grov ångestattack och skar sönder hela min vänstra underarm, jag tror inte att det var en millimeter av hel hud kvar. Jag grät och fick skuldkänslor som vanligt men ångrade mig inte. När mamma kom hem ville och titta på mig och jag vägrade att visa henne. Vägrade att visa min stora brist och skam. Galen som hon blev rev hon upp min tröjärm för att se men kom knappt halvvägs innan hon var tvungen att rusa in på toaletten för att spy. Jag satte mig i soffan med pappa och sa inte ett ord, jag höll mig bara för öronen för att slippa höra och jag kommer ihåg att pappa klappade mig på huvudet och sa att allt skulle bli bra. När mamma kom tillbaka satte hon sig bredvid mig och jag kröp upp i hennes knä och viskade i hennes öra att jag älskade henne. Då brast hon ut i gråt och så pappa tyckte att vi skulle gå och tvätta av armen. Mamma inte klarade av det utan att bara börja spy igen så satte hon sig på entrétrappan och fortsatte gråta. Jag kommer fortfarande ihåg lidelsen i pappas ord när han sa till mig vid handfatet,
 -  men lilla vän det här är inte alls lite.
Jag vet inte hur många sådana här scenarion jag har varit med om i mitt liv men nog är det många. 

Trots att jag gick till en psykolog så förändrades inte mitt ingrodda beteende som jag levt med i åtta år. Såren blev allt djupare och jag mer förtvivlad av känslan att vara bortom hjälp. Så de tyckte jag skulle börja ta tabletter som skulle hjälpa mig i mitt tillfrisknande. Tydligen sände inte min hjärna ut tillräckligt med endorfiner i min kropp. Endorfiner är ett ämne som gör att man känner sig lycklig, det utsöndras till exempel mer om man är kär.Piller efter piller skrevs ut och igenting gav något speciellt resultat. Det hela slutade med att jag skulle ta Zoloft tre gånger per dag samt Atarax som är ett lugnande medel och sömntabletter för att jag skulle få sova. Självklart den starkaste dosen av allting. 

 Jag vet inte var det var för någonting som hände, om jag var trött på att såra min familj och mina vänner eller om det var att jag för första gången insåg att jag var sjuk som gjorde det. Men mörkret började klarna, tabletterna hjälpte, det började lätta i skolan och min apatiska sida försvann. Plötsligt tycktes livet lite lättare och jag bestämde mig för att ta tag i det. Jag är en sådan människa att om man ska göra något så ska man göra det ordentligt. Min vänner hjälpte mig mycket också, mina vänner har alltid hjälpt mig. Det hela handlade bara om att jag skulle välja rätt typ av vänner. Så som man ska välja rätt typ av killar. Nu tre år senare är jag fortfarande inte frisk men jag klarar mig gott. Självklart får man återfall men aldrig så allvarliga som då. Vid midsommar är det ett år sedan jag skar mig senast.  

Att jag berättar det här nu är en del av mitt tillfrisknande, att jag kan prata om det och inte skämmas eller vara rädd för vad folk ska tycka om mig. Jag kan öppen hjärtligt erkänna för världen att jag är svag ibland och jag påverkas mycket av saker runt omkring mig och jag behöver någon att stötta mig på. Det här som jag har berättat nu är en stor del utav mitt liv och att veta om det som hände behövs för att kunna lära känna mig. Känna den riktiga Malin så som hon är och har varit. Jag kom på att jag aldrig riktig klart och tydligt har förklarat när folk har frågat vad det var som egentligen hände.
Jag kände att det var dags nu, det här var min historia.