Incredible 4 - de otroliga fyra

Det känns så overkligt. Så tomt och så tungt. Otroligt tungt. Varje andetag är obeskrivbart svårt att ta. Men på något konstigt sätt känns det lättare att andas nu än precis när jag gick in i kapellet första gången för att kolla på kistan. Usch och fy. Det var som ett slag i magen, det gjorde dock inte alls lika ont som att se sin pappa lika likblek (hahaha, ursäkta men han var ju faktiskt ett lik) på bårhuset.  Och nu är det över. Nu finns pappas kropp inte kvar längre. Nu finns bara pappa i aska. Jag vet faktiskt inte när det är meningen att vara urnersättning, heter det så? Skitsamma, jag vet iallafall inte när det är. Det lär också bli fett jobbigt.

Officianten började med att säga något i stil med: " Vi har samlats här idag för att säga hej då till Jesper Bjurner, pappan..." Shaise vad det gjorde ont. Började böla som ett jävla svin. Ville inte sitta där inne och lyssna på allas fåniga texter som egentligen inte betyder något. Det är inte något annat än futtiga ord. Ord som aldrig kommer att kunna beskriva någons saknad eller känslor, egentligen. Jag menar, tanken är ju god, att försöka få människor att förstå hur smärtan. Att förlora den människa som står en närmast. Men jag vet inte, alla sätt är ju bra utom de dåliga eller hur?

Farmor och Farfar skrev något i stil med pappa, sonen, brodern...legenden. För mina får och för min pojkvän kommer pappa alltid att vara en legend. En människa som de aldrig kommer att få träffa, åtminstone inte i denna värld. Det som stör mig så mycket är att jag tror att pappa skulle tycka så mycket om mina får. Och Johan, herregud. Dessa människor skulle klickat vid första ögonblicket tror jag. Jag kan så enkelt föreställa mig hur jag, pappa och Johan sitter uppe hela nätterna och pappa bara presenterar band efter band med glittrande ögon, medan jag och Johan sitter där med hakorna nere i golvet efter att pappa serverar servess efter servess ^^