Incredible 4 - de otroliga fyra

Ibland så känner man att man lever och verkligen är lycklig. Hur sjukt det än låter så känner jag mig faktiskt oftast väldigt lycklig, åtminstone de senaste dagarna. Fast helgen var tuff. Av olika anledningar. De senaste dagarna har kanske när jag tänker efter varit särskilt tunga. Johan har inte varit särskilt glad och hans humör smittar av sig på mig. Allting känns dessutom 10 ggr så jobbigt när jag inte är med honom. Det verkade till och med som om jag inte skulle få se honom alls, på hela helgen ett tag. Då brände tårarna inte skönt under ögonlocken.

Igår kunde jag verkligen inte hålla mig. Efter fotbollstränning satte jag å mig 3 olika bussar för att färdas i ca 1 h och 50 minuter för att komma fram till Täby ungefär kvart i elva. På kvällen alltså. Johan kom och öppnade dörren. Känslan att träffa honom just då är obeskrivbar. Det hoppade i hela kroppen och jag ville aldrig släppa honom. Aldrig. Sedan gick vi upp till hans rum. Medan hans pappa jobbade på Johans tunga samhällskunskapsarbete låg vi i hans säng.

Jag låg med huvudet på hans bröstkorg och bara njöt av att få vara i hans närhet. Helt plötsligt kändes det som om jag var sådär nyförälskad igen. Det är konstigt att säga att man blir nyförälskad igen när man knappt har varit tillsammans i två månader, men de sista jobbiga dagarna var som sagt väldigt jobbiga.  Jag kände mig fylld med kärlek. Jag behövde bara honom, just där, just då. Bara att vara nära. Bara att kolla in i hans ögon och se hur han såg på mig. Jag blev varm i hela kroppen och ville frysa tiden. Ingenting kunde få mig att gå därifrån. Ingenting.

Så när jag kommer till skolan idag säger Andreas att jag ser så lycklig ut. Det var första gången sedan pappa dog som han har sett mig så lycklig. Jag vet inte, det kan vara solen eller, Johan, eller jag vet inte. Idag är jag iallafall riktigt lycklig!

Johan, jag älskar verkligen dig. Högst av allt på hela jorden. Jag hoppas att du förstår dig. Utan dig är jag ingenting.