Incredible 4 - de otroliga fyra

She is running
A hundred miles an hour in the wrong direction
She is trying
But the canyon's ever widening
In the depths of her cold heart
So she sets out on another misadventure just to find
She is searching
For a hero to ride in
To ride in and save the day
And in walks her prince charming
And he knows just what to say
Momentary lapse of reason
And she gives herself away
Does anybody hear her?

Allting går i backar, hela livet går i upp och nedförsbackar. Ibland rullar det på fint, inga större gropar eller vattenpölar som stänker upp i hjulen. Sen kommer man upp för ett krön allting verkar lugnt, solen skiner fågelkvitter runt omkring. Men så kommer man upp och så glider man över ett stup, landar och kraschar hjulet på en död grävlig.
Roligt in i det allra sista, right?
Jag vet inte varför jag ska ta åt mig av allt? Förstår inte att det ska vara så svårt att bara flyta med strömmen och vara glad för det som händer. Göra det bästa av situationerna och se den ljusa sidan. Jag menar jag har ju alla anledningar till det i hela världen. Men Malin kan inte vara sån, nej hon måste fundera. Hon måste tänka och se att allt har en negativ anledning. Att inget eller ingen skulle vilja gå hennes väg, att hon inte duger.
Bekräftelse? Få veta att hon inte bara är någon av de alla andra? Jo, antagligen.
Vara rädd för att det inte finns någon som visar att hon är älskad.
Jag vet inte varför jag pratar om mig själv i tredje person, antar att det är för att jag vill tala om för mig själv att det sättet jag tänker på är fel. Jag vet om det, jag vet om det mycket väl men det fungerar inte att ändra tankarnas riktning. De bara flyter på och jag med dem.  Jag kan inte låta de små sakerna påverka mig så pass mycket som de små sakerna nu gör. Det kommer att gräva min grav, ärligt talat. Vad än folk säger eller gör/ inte gör gräver det en liten grop med en jordhög på sidan.
Malin säger; men vad fan livet går vidare darling. Puttä säger; du fungerar inte som du ska, du duger inte.
Två personer av mig som vänder sig från sida till sida. Kan se mig i spegeln ibland och faktiskt inte förstå vem det är som står där? Är det verkligen jag? Det finns så mycket underliga saker som pågår i mitt huvud. Mycket utav det påminner mig om förr, hur allting var och känslorna som fanns då. Känslan av att inte vilja existera, att inte vara någon och minst av allt mig själv. Numera är jag inte sådan, för det mesta. Jag kan vara glad för att jag är den jag är och det som jag har åstakommit men vissa stunder smyger sig svarta tankar tillbaka och viskar saker i mitt bakhuvud. Jag vet inte vad jag ska göra för att kunna slå bort dem men jag kommer lyckas, en vacker-solig-fågelkvitter-dag.

// Malin