Same old.
Nu sitter jag här igen likadant som jag göra varje söndag när Kalle har åkt. Ensam.
Efter 1 år 4 månader och 6 dagar börjar det faktiskt bli riktigt påfrestande att behöva åka ifrån varandra varje helg och inte kunna ses mer än en halv fredag, lördag och en halv söndag. Jag menar när man har nått det här stadiet i ett kärleksförhållande vill man kunna leva tillsammans och dela vardagen med den andre. Jag vill kunna vakna, säga godmorgon och pussas innan jag går till skolan, i hela världen skulle jag inte kunna tänka mig en bättre start på mogonen. Jag vill också kunna komma hem och sitta vid köksbordet och dela dagensupplevelser med honom.
Jag vill veta att han finns där och väntar på mig.
Jag känner mig redo, redo att möta världen och starta mitt eget liv. Men jag antar att det kommer dröja några år innan livet verkligen börjar. Innan man kan känna sig fri från föräldrar som är en i hasorna dag in och dag ut.
I want to break free.
See you later, rock on bitches.
Känner exakt likadant som du. Vi får kämpa och försöka hålla ut tillsammans!
