I hate this part right here...
Kärlek, love, amor... Kärt barn har många namn, jag har bestämt mig att döpa ordet kärlek till fuck eller kanske shit... Är inte helt säker än.
Vart ska jag börja? Det har hänt mycket på bara några veckor, fast det känns som om det har hållit på i evigheter.
Jag ska börja med att säga att de som inte är i samma sits, kan inte ens ana hur det ser ut i mitt huvud just nu. De som aldirg har haft de här problemet kan aldrig förstå hur jag tänker eller hur jag känner.
Jag borde väl egentligen vara glad... Jag har äntligen fått det bekräftat, en kille vill att det ska bli vi, han och jag, oss, två personer ska bli en. I mitt huvud är det tomt. De orden som man som singeltjej väntar på har äntligen blivit sagda och jag känner ingenting. INGENTING!
Så vad är problemet? Den här killen är perfekt, han är snäll, omtänksam, har bryr sig om mig. Han lyssnar, han förstår, han tröstar mig när jag är ledsen. Han är perfekt, han är en så kallad Adian (för alla er som ser sex and the city). Sanningen är väl den att jag inte är värd honom. Jag önskar verkligen att jag kunde vara glad för att han vill att det ska bli vi, jag önskar att jag äntligen kan andas ut eftersom jag nu "tillhör" någon. Men det enda som kommer upp i mitt huvud är problem.
Jag tror att jag innerst inne inte är någon bra tjej, jag skulle säkert kunna ljuga, vara dum mot honom bakom hans rygg, jag skulle till och med kunna vara otorgen. Fast jag inte vill... AAAHH jag hatar det här. Jag tror jag skulle kunna vara mot honom som många killar har varit mig. Och de killarna är de jag drömmer om. Det är dem som jag tycker om, de är dem jag skulle kunna älska. Nej men va fan, varför ta en snäll kille när jag kan ta en dum? Vad fan är fel på mig? Jag vill bryta det här jävla mönstret, jag vill tro på mina egna lögner när jag säger att jag brukade falla fär sånna killar. Inte längre, det är inte jag... Redan här har vi en lögn.
Är de elakt att fortsätta? Att försöka bli kär i honom, känslorna kanske kommer? Det som är jobbigt är att det är egentligen inte rättvist mot honom att fortsätta, men jag kommer ångra det om jag låter honom gå.
Okej jag har bestämt mig... Mitt ord för kärlek är shit!
Vart ska jag börja? Det har hänt mycket på bara några veckor, fast det känns som om det har hållit på i evigheter.
Jag ska börja med att säga att de som inte är i samma sits, kan inte ens ana hur det ser ut i mitt huvud just nu. De som aldirg har haft de här problemet kan aldrig förstå hur jag tänker eller hur jag känner.
Jag borde väl egentligen vara glad... Jag har äntligen fått det bekräftat, en kille vill att det ska bli vi, han och jag, oss, två personer ska bli en. I mitt huvud är det tomt. De orden som man som singeltjej väntar på har äntligen blivit sagda och jag känner ingenting. INGENTING!
Så vad är problemet? Den här killen är perfekt, han är snäll, omtänksam, har bryr sig om mig. Han lyssnar, han förstår, han tröstar mig när jag är ledsen. Han är perfekt, han är en så kallad Adian (för alla er som ser sex and the city). Sanningen är väl den att jag inte är värd honom. Jag önskar verkligen att jag kunde vara glad för att han vill att det ska bli vi, jag önskar att jag äntligen kan andas ut eftersom jag nu "tillhör" någon. Men det enda som kommer upp i mitt huvud är problem.
Jag tror att jag innerst inne inte är någon bra tjej, jag skulle säkert kunna ljuga, vara dum mot honom bakom hans rygg, jag skulle till och med kunna vara otorgen. Fast jag inte vill... AAAHH jag hatar det här. Jag tror jag skulle kunna vara mot honom som många killar har varit mig. Och de killarna är de jag drömmer om. Det är dem som jag tycker om, de är dem jag skulle kunna älska. Nej men va fan, varför ta en snäll kille när jag kan ta en dum? Vad fan är fel på mig? Jag vill bryta det här jävla mönstret, jag vill tro på mina egna lögner när jag säger att jag brukade falla fär sånna killar. Inte längre, det är inte jag... Redan här har vi en lögn.
Är de elakt att fortsätta? Att försöka bli kär i honom, känslorna kanske kommer? Det som är jobbigt är att det är egentligen inte rättvist mot honom att fortsätta, men jag kommer ångra det om jag låter honom gå.
Okej jag har bestämt mig... Mitt ord för kärlek är shit!
Kommentarer
Postat av: Anna
Jag tycker du ska säga typ "jag gillar dig (för det gör du väl ändå?) men jag är inte kär". Jag vet inte hur länge ni träffats eller så, men för mig tar det iaf ett tag att gilla någon MYCKET. Och speciellt att bli kär.. anyway, jag tycker iaf du ska fortsätta träffa honom. Vem vet vad som växer fram? säg som du känner till honom bara
Postat av: M
Ditt hjärta har redan bestämt sig, även fast du önskar att det vore annorlunda. Finns inga känslor, finns inga känslor. Man vill inte tvinga fram kärlek, den ska väl bara komma naturligt?
Trackback
