Incredible 4 - de otroliga fyra

Det här känns såå töntigt att skriva om men jag gör det ändå... Oh kill me

Kommer ni håg när man var liten och man var så där underbart förälskad i en kille. Varje gång man tittade på honom fick man fjärilar i magen och varje gång han tittade åt ens håll så började man fnittra. Man pratade om honom helat tiden med sina vänner och han fanns i dina tankar jämt!

Well...
I am there again, kanske inte fullt så besatt av honom but he sure is there. Och det känns så jävla löjligt, jag menar kom igen jag är 19 år. Jag trodde jag hade kommit över de där.
Kanske kommer man aldirg över det? Kanske var det bara väääldigt länge sedan jag var "förälskad" i någon.
Det är en såndär blandad känsla av härligt och jobbigt.

Härligt för att man ler varje gång man tänker på honom, härligt för att han gör en glad, härligt för att han lixom ger livet lite av en menig (gud va töntig jag känner mig).
Men samtidigt jobbig för att jag kanske är den enda som känner så här, jobbigt för att han kanske inte alls gillar mig, jobbigt för man vet inte vad han tänker, jobbigt för vad fan ska man säga till honom för att han ska fatta att jag tycker om honom.

Man trodde ju att man skulle lära sig något ju äldre man blev men... Tydligen inte.

Men jag får jobba lite på det här... Jag är mest förvånad för jag trodde att det här med förälskelse bara fanns i en när man var liten...