I can't tell you what it really is, I can only tell you what it feels like
Tänkte att jag kanske ska göra som en "dagbok" om hur det går att bli fri från mitt drogberoende, så här kommer första uppdateringen.
Idag var första gången jag verkligen saknade honom. Hade tänkt på honom hela dagen, tankarna fick mitt att le. Jag hörde "våran" sång flera gånger på radion, och texten stämmer verkligen... I love the way you lie. För jag vet att varje gång vi sågs kunde du se mig i ögonen och säga underbara saker och jag älskade det, fast jag visste hela tiden att du ljög.
Det var en himla tur att jag raderade hans mobilnumer här om dagen för jag var väldigt nära att sticka in nålen i armen. Inte mycket bara lite, jag lovar. Bara den här gången, den allra sista lixom.
Gick ner på stan med Malin efter jag hade försökt att duscha bort den hemska känslan av saknad. Glömde faktiskt bort honom efter ett tag då jag och Malin pratade om allt mellan himmel och jord, när vi gick och shoppade saker till våran cypernresa och när jag hade helt andra saker att tänka på.
Men det var då jag såg honom, han kom gående emot mig. Jag log och vinkade och han? Jag vet inte, höjde han ens handen? Kändes som ett slag mot ansiktet.
Jag tror jag behövde den där smällen, för den fick mig åter igen att inse varför jag valde att sluta från första början.
Idag var första gången jag verkligen saknade honom. Hade tänkt på honom hela dagen, tankarna fick mitt att le. Jag hörde "våran" sång flera gånger på radion, och texten stämmer verkligen... I love the way you lie. För jag vet att varje gång vi sågs kunde du se mig i ögonen och säga underbara saker och jag älskade det, fast jag visste hela tiden att du ljög.
Det var en himla tur att jag raderade hans mobilnumer här om dagen för jag var väldigt nära att sticka in nålen i armen. Inte mycket bara lite, jag lovar. Bara den här gången, den allra sista lixom.
Gick ner på stan med Malin efter jag hade försökt att duscha bort den hemska känslan av saknad. Glömde faktiskt bort honom efter ett tag då jag och Malin pratade om allt mellan himmel och jord, när vi gick och shoppade saker till våran cypernresa och när jag hade helt andra saker att tänka på.
Men det var då jag såg honom, han kom gående emot mig. Jag log och vinkade och han? Jag vet inte, höjde han ens handen? Kändes som ett slag mot ansiktet.
Jag tror jag behövde den där smällen, för den fick mig åter igen att inse varför jag valde att sluta från första början.
Kommentarer
Trackback
