Man lär så länge man lever
Jag är snart 20 år gammal, det känns helt overkligt. Tänk att jag har blivit vuxen, hur det nu gick till? Ju mer jag tänker på min födelsedag ju mer inser jag hur mycket som har hänt mig. Vilka jag har lärt känna, vilka jag har valt att inte lära känna. Vilka personer som har förändrat mitt liv till det bättre och vilka som har förändrat mitt liv till det sämre. Vilka personer som lärt mig saker och vissa som inte har lärt mig ett dugg. Personer jag skulle vilja vara som och personer som jag absolut inte vill vara som…
Grejen är att jag tror att det är människorna omkring oss som gör dig och mig till oss. Oavsett om det är något bra eller dåligt. Man kan lära sig vad man får göra, vad anses som bra och rätt och det som anses som dåligt och fel. Och då syftar jag på när man som liten kanske klappar katten, och det ska man göra försiktigt medan man kanske får skäll om man drar katten i svansen. Då lär man sig det direkt, att vara snäll och försiktig är bättre än att vara hårdhänt.
Sen finns det vissa saker som man är mycket medveten om är dåliga men man gör det ändå. Därför är det konstigt hur hjärnan egentligen fungerar. Är det så att man var smartare när man var liten? Ett barn skulle aldrig göra illa någon de älskar medvetet, ett barn skulle inte hamna i slagsmål på grund av att någon annan säger något omoget och dumt om en själv, ett barn skulle aldrig stjäla för att verka cool inför sina kompisar. För det har ju ändå våra föräldrar lärt oss.
Man ska vara rädd om de man älskar för de är det viktigaste personerna i vårat liv, man ska inte slåss utan istället berätta för fröken om någon är dum mot oss, och man ska inte stjäla för hur coolt det än verkar så är det otroligt dumt och de kompisarna är i så fall inget att ha.
Det fick man lära sig i tidig ålder. Och jag hoppas att jag som 20åring kommer ihåg det.
Man lär sig hela livet men kunskapen man fick som liten håller så länge man lever.
