Utresa: London Hemresa: never!
Jag vill bara fly, fly från allt.
Jag vill bort från min vardag, samma sak varje dag. Jag vill bort från mitt jobb, hur mycket jag än jobbar duger det aldrig. Jag vill bort från mitt hem, samma gammla tjat om samma saker. Jag vill bort från alla killar, samma gammla killar som bara gör livet sämre än vad det redan är.
Nu låter det som jag är världens mest deprimerade tjej men jag är bara sjukt trött på det här livet som jag lever just nu. Jag vill att det ska hända något. Det måste hända något.
Det här är planen. I morgon ska jag och Malin beställa våran Londonresa. Yeah, London baby. Och när vi är där ska vi göra allt i våran makt för att stanna. Jag menar söka jobb, leta efter nya vänner, leta efter ställen där vi kan sova för natten. Skaffa killar som vänner eller mer som vi kan bo hos. Vi ska göra allt för att slippa åka hem.
Jag vet att det låter helt sjukt och att det kommer bli nästan omöjligt att få till det. Men varför inte? Här måste man se möjligheterna. So what om man får sova på en parkbänk en natt? Det är nu vi ska uppleva såna här saker. Det är nu vi lever. Vi kan inte sitta hemma och drömma om det vi måste leva våra drömmar!
Så Malin, visst ska vi klara det?
Jag vill bort från min vardag, samma sak varje dag. Jag vill bort från mitt jobb, hur mycket jag än jobbar duger det aldrig. Jag vill bort från mitt hem, samma gammla tjat om samma saker. Jag vill bort från alla killar, samma gammla killar som bara gör livet sämre än vad det redan är.
Nu låter det som jag är världens mest deprimerade tjej men jag är bara sjukt trött på det här livet som jag lever just nu. Jag vill att det ska hända något. Det måste hända något.
Det här är planen. I morgon ska jag och Malin beställa våran Londonresa. Yeah, London baby. Och när vi är där ska vi göra allt i våran makt för att stanna. Jag menar söka jobb, leta efter nya vänner, leta efter ställen där vi kan sova för natten. Skaffa killar som vänner eller mer som vi kan bo hos. Vi ska göra allt för att slippa åka hem.
Jag vet att det låter helt sjukt och att det kommer bli nästan omöjligt att få till det. Men varför inte? Här måste man se möjligheterna. So what om man får sova på en parkbänk en natt? Det är nu vi ska uppleva såna här saker. Det är nu vi lever. Vi kan inte sitta hemma och drömma om det vi måste leva våra drömmar!
Så Malin, visst ska vi klara det?
I am... Street
Maskrosbarn. Jag älskar ordet eller det är väl mer ett uttryck. För er som inte vet vad det betyder ska jag förklara det.
Maskros barn är ett barn som växer upp i betongen eller barn som växer upp i "ghettot". Och gissa vad, jag är ett maskrosbarn. Jag växte upp på Lommarvägen för att sedan flytta till Vigelsjö och alla som bor i Norrtälje vet att de ställerna anses som (låt oss säga det) ett ställe där inte många svenskar bor. Det är mer betong än stora lyxiga svenne villor.
Jag gick på dagis med barn från hela världen, min bästa kompis var till exempel från Afghanistan. Jag lärde känna alla kulturer och växte upp med lärdomen att man inte ska döma människor innan man lärt känna dem. Man ska inte heller ta skit från någon utan vara stolt över den man är.
Efter några år flyttade vi så så småningom till Domherrevägen där jag bor nu, men maskrosbarnet finns kvar inom mig. Jag är fortfarande den lilla kaxiga förortsungen som växte upp på Lommarvägen. Och hur man märker det? Kom igen var är min stora passion i livet? Just det, dans. Och inte vilken stil som helst utan sreetdance!
Då är jag mig själv, då känner jag mig "hemma". När jag dansar streetdance är jag säker.
Visst jag älskar moderndans, ingen fråga om saken men det är inte jag till 100%. Fanny däremot hon verkligen är moderndans det kommer naturligt för henne. Men street, det kommer naturligt för mig.
Samma sak när det kommer till musik. Jag menar medan alla mina klasskompisar i fyran önskade sig Britney Spears cd önskade jag mig Eminems.
50 cent, Eminem, The game, Nelly, Jay-Z, Lil' Kim, Ludacris, G-unit, Lil Wayne, Missy Elliott. Listan kan bli lång på hiphop artister som jag älskar!
Yes I am street!
Man får absolut inte glömma vilken typ av killar jag faller för heller ;)
Maskros barn är ett barn som växer upp i betongen eller barn som växer upp i "ghettot". Och gissa vad, jag är ett maskrosbarn. Jag växte upp på Lommarvägen för att sedan flytta till Vigelsjö och alla som bor i Norrtälje vet att de ställerna anses som (låt oss säga det) ett ställe där inte många svenskar bor. Det är mer betong än stora lyxiga svenne villor.
Jag gick på dagis med barn från hela världen, min bästa kompis var till exempel från Afghanistan. Jag lärde känna alla kulturer och växte upp med lärdomen att man inte ska döma människor innan man lärt känna dem. Man ska inte heller ta skit från någon utan vara stolt över den man är.
Efter några år flyttade vi så så småningom till Domherrevägen där jag bor nu, men maskrosbarnet finns kvar inom mig. Jag är fortfarande den lilla kaxiga förortsungen som växte upp på Lommarvägen. Och hur man märker det? Kom igen var är min stora passion i livet? Just det, dans. Och inte vilken stil som helst utan sreetdance!
Då är jag mig själv, då känner jag mig "hemma". När jag dansar streetdance är jag säker.
Visst jag älskar moderndans, ingen fråga om saken men det är inte jag till 100%. Fanny däremot hon verkligen är moderndans det kommer naturligt för henne. Men street, det kommer naturligt för mig.
Samma sak när det kommer till musik. Jag menar medan alla mina klasskompisar i fyran önskade sig Britney Spears cd önskade jag mig Eminems.
50 cent, Eminem, The game, Nelly, Jay-Z, Lil' Kim, Ludacris, G-unit, Lil Wayne, Missy Elliott. Listan kan bli lång på hiphop artister som jag älskar!
Yes I am street!
Man får absolut inte glömma vilken typ av killar jag faller för heller ;)
It's a good thing tears never show in the pouring rain
Fan...
Jag känner mig riktigt ledsen. Ledsen för att jag aldrig lär mig, ledsen för att jag alltid hoppas men blir sedan sviken om och om igen, ledsen för att ingen vet hur mycket jag försöker.
Jag går och lägger mig nu, och hoppas att morgondagen blir en bättre dag!
Jag känner mig riktigt ledsen. Ledsen för att jag aldrig lär mig, ledsen för att jag alltid hoppas men blir sedan sviken om och om igen, ledsen för att ingen vet hur mycket jag försöker.
Jag går och lägger mig nu, och hoppas att morgondagen blir en bättre dag!
Hur fan kan vi fortsätta blunda?!
Det man inte vet lider man inte av. Det är väl så man säger?
Bullshit!
Det som stör mig mest är att vi vet vad som händer, vad som pågår men vi väljer att titta åt andra hållet medan barn, ungdomar, gammla hela tiden utsätts för saker som är helt absurda!
Ni som dömmer vissa människor lite för fort kan ju öppna ögonen och ta er en titt på samhället vi lever i. Skulle du agera "normalt" om du upplevt ett krig, sett din pappa blivit mördad och din mamma och syster våldtagen?
Tror inte det.
Så snälla Sverige öppna ögonen!
Bullshit!
Det som stör mig mest är att vi vet vad som händer, vad som pågår men vi väljer att titta åt andra hållet medan barn, ungdomar, gammla hela tiden utsätts för saker som är helt absurda!
Ni som dömmer vissa människor lite för fort kan ju öppna ögonen och ta er en titt på samhället vi lever i. Skulle du agera "normalt" om du upplevt ett krig, sett din pappa blivit mördad och din mamma och syster våldtagen?
Tror inte det.
Så snälla Sverige öppna ögonen!
Fascination
Det finns många människor jag beundrar, många saker och sätt.
Men något jag ständigt fascineras av är en personer som lever och bor i "ghettot". I Norrtälje kallar vi det flygfältet eller lommarvägen. Jag blir alltid överraskad när jag möter den kretsen av mina vänner. För på något sätt tycker jag att dem har ett helt annat sätt att se på världen, tillvaron, sina vänner och sin familj. Ett bättre sätt.
Man tar inget för givet, man är tacksam. Alltid tacksam. Man ställer upp för varandra på ett helt annat sätt än vad (ja jag tänker säga det) vi svenskar gör. Jag säger inte att allt de gör för varandra är bra saker, men fan de ställer alltid upp.
Man gör vad man måste för att överleva, eller hur? Och för att överleva måste man först ha pengar för pengar ger möjligheter. Men vad händer om du inte har pengar, inte ett enda öre? På grund av att du inte är svensk. Kom igen vi behöver inte ljuga vi vet mycket väl att om du är invandrare är det mycket svårare att få jobb.
"Jobbintervjun går alltid bra till jag säger mitt namn, då slänger de oftats på luren eller säger att de ringer tillbaka"
Då måste man göra vad man kan för att skaffa pengar. Det är konstigt att svenskar kan jobba svart och man ser på det som vilket jobb som helst. Men om en utländsk jobbar svart är det något "skumt" de håller på med. Men som sagt, man måste ju överleva.
Men något jag ständigt fascineras av är en personer som lever och bor i "ghettot". I Norrtälje kallar vi det flygfältet eller lommarvägen. Jag blir alltid överraskad när jag möter den kretsen av mina vänner. För på något sätt tycker jag att dem har ett helt annat sätt att se på världen, tillvaron, sina vänner och sin familj. Ett bättre sätt.
Man tar inget för givet, man är tacksam. Alltid tacksam. Man ställer upp för varandra på ett helt annat sätt än vad (ja jag tänker säga det) vi svenskar gör. Jag säger inte att allt de gör för varandra är bra saker, men fan de ställer alltid upp.
Man gör vad man måste för att överleva, eller hur? Och för att överleva måste man först ha pengar för pengar ger möjligheter. Men vad händer om du inte har pengar, inte ett enda öre? På grund av att du inte är svensk. Kom igen vi behöver inte ljuga vi vet mycket väl att om du är invandrare är det mycket svårare att få jobb.
"Jobbintervjun går alltid bra till jag säger mitt namn, då slänger de oftats på luren eller säger att de ringer tillbaka"
Då måste man göra vad man kan för att skaffa pengar. Det är konstigt att svenskar kan jobba svart och man ser på det som vilket jobb som helst. Men om en utländsk jobbar svart är det något "skumt" de håller på med. Men som sagt, man måste ju överleva.
Jag måste härifrån!
Jag hatar människor som börjar prata med mig som om de känner mig. Ni vet inget om mig, och ni kommer aldrig få lära känna mig.
Jag hatar människor som tror de vet det allt om mig. Som kan säga saker till mig som de tror jag tar in och ska ändra på.
Jag hatar människor som kommer fram och ställer frågor som någon av deras vänner har bett dem fråga.
- Är det sant att du gillar att slåss när du har sex?
- Nej, jag gillar att slå omogna killar som inte har något med mitt sexliv att göra!
Jag hatar människor som tror de vet det allt om mig. Som kan säga saker till mig som de tror jag tar in och ska ändra på.
Jag hatar människor som kommer fram och ställer frågor som någon av deras vänner har bett dem fråga.
- Är det sant att du gillar att slåss när du har sex?
- Nej, jag gillar att slå omogna killar som inte har något med mitt sexliv att göra!
Här kommer det
Har äntligen kunnat samla mig och blivit glad igen efter det hemska valet. Så nu tycker jag det är dags att säga mitt.
Angående SD så tycker jag att hela bunten kan få låna min farfars gevär och skjuta sig själva. Börja nere och arbeta er uppåt. Om det är någon som har svårt att nå har jag många muslimska vänner som gärna kan hjälpa till! Jag tycker att SD måste vara de mest okunniga och osmarta människorna i hela Sverige. Och för mig har det inge värde alls! Och jag vet, visst alla ska väl få ha sin egen åsikt och det är ju ett fritt land bla bla, men jag tycker era tankar och erat sätt att se på utländska människor är helt jävla SJUKT! Så enligt mig borde ni hålla käften gräva ner er själva och ligga där tills ni dör eller ändrar åsikt!
Ja där va det sagt.
Angående alliansen så vill jag ge er alla en käftsmäll. Ni har inte gjort något vettigt för oss som inte äger ett eget företag eller är rika. Ni har inte gjort en enda bra sak för arbetarklassen så fuck you! Det är dags att erkänna tycker jag, moderaterna gynnar bara det rika! Punkt slut, så är det alla vet det. Och det enda arbetarpartiet?? EEHHH?? WHAT? Skämtar ni? Men visst det är ju bra att alla rikemansbarn som har råd att gå i privat skola får ett jobb när de går ut skolan, kul för er. Men resten då? Tråkigt för er som skiter i att jobba och istället lever på A-kassa men de som inte vill något annat att jobba men inte blir anställda då? Alla sjuksrivna männiksor som har jobbat å kämpat hela livet. Vad händer med dem? Ja juste, M gynnar bara det rika, så var det ja...
Nej, det är bara att hoppas att man för guds skull inte bli sjuk, arbetslös eller sjukskriven för från alliansen får vi ingen jävla hjälp.
Angående SD så tycker jag att hela bunten kan få låna min farfars gevär och skjuta sig själva. Börja nere och arbeta er uppåt. Om det är någon som har svårt att nå har jag många muslimska vänner som gärna kan hjälpa till! Jag tycker att SD måste vara de mest okunniga och osmarta människorna i hela Sverige. Och för mig har det inge värde alls! Och jag vet, visst alla ska väl få ha sin egen åsikt och det är ju ett fritt land bla bla, men jag tycker era tankar och erat sätt att se på utländska människor är helt jävla SJUKT! Så enligt mig borde ni hålla käften gräva ner er själva och ligga där tills ni dör eller ändrar åsikt!
Ja där va det sagt.
Angående alliansen så vill jag ge er alla en käftsmäll. Ni har inte gjort något vettigt för oss som inte äger ett eget företag eller är rika. Ni har inte gjort en enda bra sak för arbetarklassen så fuck you! Det är dags att erkänna tycker jag, moderaterna gynnar bara det rika! Punkt slut, så är det alla vet det. Och det enda arbetarpartiet?? EEHHH?? WHAT? Skämtar ni? Men visst det är ju bra att alla rikemansbarn som har råd att gå i privat skola får ett jobb när de går ut skolan, kul för er. Men resten då? Tråkigt för er som skiter i att jobba och istället lever på A-kassa men de som inte vill något annat att jobba men inte blir anställda då? Alla sjuksrivna männiksor som har jobbat å kämpat hela livet. Vad händer med dem? Ja juste, M gynnar bara det rika, så var det ja...
Nej, det är bara att hoppas att man för guds skull inte bli sjuk, arbetslös eller sjukskriven för från alliansen får vi ingen jävla hjälp.
Måste samla tankarna
Mitt arga inlägg om de jävla sverige demokraterna kommer nog i veckan istället. Finns så mycket ilska inom mig så jag måste samla tankarna lite för att få ut ett vettigt inlägg, och inte bara massa jävla svordomar.
FY FAN!
Jodå vänta ni bara, det kommer.
Kan börja med att säga att jag skäms så otroligt över att vara svensk.
Resten kommer i kväll.
JÄVLAKUKFITTAHORÄCKELCPFUCKHELVETE!
Kan börja med att säga att jag skäms så otroligt över att vara svensk.
Resten kommer i kväll.
JÄVLAKUKFITTAHORÄCKELCPFUCKHELVETE!
Vad gör vi? Nu kör vi! Kom igen rödgrönt!
Jag står för rättvisa
Nu kör vi!
Oh God please!
Jag vågar inte riktigt hoppas, herreGud jag vågar knappt skriva det här inlägget. Jag hatar att hoppas för mycket för varje gång har det slutat med att jag blir besviken och ledsen. Men ändå fortsätter jag. Jag bygger upp stora förhoppningar om hur det kommer bli, drömmer om framtiden fast att jag vet att det troligtvis inte kommer bli som jag vill eller hoppas.
Fast kanske, kanske kan det ändras nu... Kanske!
Peace out <3
Saknar fortfarande Malin :(
Ja eller nej
Min egen hjärna tar död på mig. Helt allvarligt så tror jag snart att jag kommer att explodera. Det är så många tankar som snurrar runt i mitt huvud. Hundratals, tusentals flera hundra miljarder. Och jag kan inte kontrollera en enda.
Alla människor har nog sådana stunder, då man tänker lite för mycket och fram för allt tjejer. Det som skiljer mig från mängden är att jag tänker lite för mycket hela tiden!
Killar är ju favorit ämnet att grubbla över. Och när som helst kommer jag bli galen. Alla säger att killar inte är så komplicerade. Det är lixom, ja eller nej, inget kanske. Och just nu behöver jag ett svar. Helst ett ja men om det blir ett nej, okej fine, jag kan lära mig att leva med det. Så länge jag inte behöver sitta här och tänka, grubbla, och fundera tills jag blir galen på riktigt!
Alla människor har nog sådana stunder, då man tänker lite för mycket och fram för allt tjejer. Det som skiljer mig från mängden är att jag tänker lite för mycket hela tiden!
Killar är ju favorit ämnet att grubbla över. Och när som helst kommer jag bli galen. Alla säger att killar inte är så komplicerade. Det är lixom, ja eller nej, inget kanske. Och just nu behöver jag ett svar. Helst ett ja men om det blir ett nej, okej fine, jag kan lära mig att leva med det. Så länge jag inte behöver sitta här och tänka, grubbla, och fundera tills jag blir galen på riktigt!
Vad jag är rädd för
Alla har vi rädslor, för vissa är det spindlar, för andra ormar, eller till och med spöken. Inget av det där är jag speciellt rädd för. Visst spöken kan skrämma mig men inte så där att jag blir livrädd.
Men det som riktigt skrämmer mig så mycket att jag bara vill gömma mig under täcket och blunda så hårt jag bara kan är att bli kär. Jag är så otroligt rädd för att bli förälskad. För samtidigt som det känns helt underbart finns det alltid en känsla av att bli sviken, sårad eller det värsta, få sitt hjärta krossat.
Det har hänt mig en gång tidigare och det är något jag aldrig vill uppleva igen. Jag skyller inte min rädsla på honom men visst spelar han en roll i det hela. Och på grund av vad som hände mellan han och mig har jag försökt att verkligen inte bli förälskad igen. Och det gick bra... Tills för någon vecka sedan. Visst jag kan inte säga att jag är kär, men jag tycker verkligen om den här killen. Men jag är så rädd, så rädd att han ska såra mig, eller svika mig.
Det som är värst av allt är att man inte kan styra över känslor. För om jag kunde det skulle jag just nu ta bort den där känslan av ångest för att han inte svarar på mitt sms. Jag skulle ta bort känslan av panik när han inte har hört av sig. Ja det finns många känslor jag skulle vilja avlägsna. Men en känsla som jag vill ha kvar för alltid är den känslan av glädje som sprider sig genom min kropp när jag tänker på honom.
Jävla synd bara att det finns mer rädsla än glädje i min kropp...
Men det som riktigt skrämmer mig så mycket att jag bara vill gömma mig under täcket och blunda så hårt jag bara kan är att bli kär. Jag är så otroligt rädd för att bli förälskad. För samtidigt som det känns helt underbart finns det alltid en känsla av att bli sviken, sårad eller det värsta, få sitt hjärta krossat.
Det har hänt mig en gång tidigare och det är något jag aldrig vill uppleva igen. Jag skyller inte min rädsla på honom men visst spelar han en roll i det hela. Och på grund av vad som hände mellan han och mig har jag försökt att verkligen inte bli förälskad igen. Och det gick bra... Tills för någon vecka sedan. Visst jag kan inte säga att jag är kär, men jag tycker verkligen om den här killen. Men jag är så rädd, så rädd att han ska såra mig, eller svika mig.
Det som är värst av allt är att man inte kan styra över känslor. För om jag kunde det skulle jag just nu ta bort den där känslan av ångest för att han inte svarar på mitt sms. Jag skulle ta bort känslan av panik när han inte har hört av sig. Ja det finns många känslor jag skulle vilja avlägsna. Men en känsla som jag vill ha kvar för alltid är den känslan av glädje som sprider sig genom min kropp när jag tänker på honom.
Jävla synd bara att det finns mer rädsla än glädje i min kropp...
Små förändringar kan göra stor skillnad
Jag har bestämt mig. Jag vet exakt vad jag vill göra och jag kommer göra det nu.
Jag har känt länge att det kommer ske en förändring, något som kommer göra mitt liv bättre. Jag vet fortfarande inte vad den förändringen är men jag vet hur jag kan påbörja den.
Jag ska börja på nytt, jag ska starta om. Ladda batterierna och sen köra. Jag ska leva mitt liv som jag vill, på mina vilkor och sen ska jag stå för konsekvenserna. Bra som dåliga.
Små förändringar:
* Sluta platta håret hela tiden.
* Sluta lägga ner min energi på fel killar.
* Hjälpa till mer hemma.
* Leta efter skolor dit jag vill söka in till våren.
* Jobba så mycket jag kan.
* Dansa och inte behöva må dåligt över det.
* Söka information om a-kassa och sånt.
* Läsa på om de olika partierna och rösta.
Ja där kan vi börja. Sen får vi se hur det går.
Hur som helst kommer livet förändras på några sätt och då är jag nöjd!
Saknar Malin :(
Paece out <3
Jag har känt länge att det kommer ske en förändring, något som kommer göra mitt liv bättre. Jag vet fortfarande inte vad den förändringen är men jag vet hur jag kan påbörja den.
Jag ska börja på nytt, jag ska starta om. Ladda batterierna och sen köra. Jag ska leva mitt liv som jag vill, på mina vilkor och sen ska jag stå för konsekvenserna. Bra som dåliga.
Små förändringar:
* Sluta platta håret hela tiden.
* Sluta lägga ner min energi på fel killar.
* Hjälpa till mer hemma.
* Leta efter skolor dit jag vill söka in till våren.
* Jobba så mycket jag kan.
* Dansa och inte behöva må dåligt över det.
* Söka information om a-kassa och sånt.
* Läsa på om de olika partierna och rösta.
Ja där kan vi börja. Sen får vi se hur det går.
Hur som helst kommer livet förändras på några sätt och då är jag nöjd!
Saknar Malin :(Paece out <3
I can't tell you what it really is, I can only tell you what it feels like
Tänkte att jag kanske ska göra som en "dagbok" om hur det går att bli fri från mitt drogberoende, så här kommer första uppdateringen.
Idag var första gången jag verkligen saknade honom. Hade tänkt på honom hela dagen, tankarna fick mitt att le. Jag hörde "våran" sång flera gånger på radion, och texten stämmer verkligen... I love the way you lie. För jag vet att varje gång vi sågs kunde du se mig i ögonen och säga underbara saker och jag älskade det, fast jag visste hela tiden att du ljög.
Det var en himla tur att jag raderade hans mobilnumer här om dagen för jag var väldigt nära att sticka in nålen i armen. Inte mycket bara lite, jag lovar. Bara den här gången, den allra sista lixom.
Gick ner på stan med Malin efter jag hade försökt att duscha bort den hemska känslan av saknad. Glömde faktiskt bort honom efter ett tag då jag och Malin pratade om allt mellan himmel och jord, när vi gick och shoppade saker till våran cypernresa och när jag hade helt andra saker att tänka på.
Men det var då jag såg honom, han kom gående emot mig. Jag log och vinkade och han? Jag vet inte, höjde han ens handen? Kändes som ett slag mot ansiktet.
Jag tror jag behövde den där smällen, för den fick mig åter igen att inse varför jag valde att sluta från första början.
Idag var första gången jag verkligen saknade honom. Hade tänkt på honom hela dagen, tankarna fick mitt att le. Jag hörde "våran" sång flera gånger på radion, och texten stämmer verkligen... I love the way you lie. För jag vet att varje gång vi sågs kunde du se mig i ögonen och säga underbara saker och jag älskade det, fast jag visste hela tiden att du ljög.
Det var en himla tur att jag raderade hans mobilnumer här om dagen för jag var väldigt nära att sticka in nålen i armen. Inte mycket bara lite, jag lovar. Bara den här gången, den allra sista lixom.
Gick ner på stan med Malin efter jag hade försökt att duscha bort den hemska känslan av saknad. Glömde faktiskt bort honom efter ett tag då jag och Malin pratade om allt mellan himmel och jord, när vi gick och shoppade saker till våran cypernresa och när jag hade helt andra saker att tänka på.
Men det var då jag såg honom, han kom gående emot mig. Jag log och vinkade och han? Jag vet inte, höjde han ens handen? Kändes som ett slag mot ansiktet.
Jag tror jag behövde den där smällen, för den fick mig åter igen att inse varför jag valde att sluta från första början.
Oh yeah that's right, Im doin' me
Jag har tänkt... Mycket.
På mitt liv, mina vänner, min familj, min dans, mitt jobb, men speciellt på killarna i mitt liv. Vissa kommer, vissa går, vissa kommer och går lite för fort och vissa kommer och stannar lite för länge. Jag har mött två av dem, dem som lixom sätter sig fast som en jobbig jävla fästing som är omöjlig att få bort. Eller fästing kanske är fel benämning mer som ett myggbett. Man hatar det, det kliar, svider och gör en väldigt irreterad men samtidigt är det ju otroligt skönt att klia på det. Eller hur?
En av dem är N, killen jag älskade, killen som var min bästa vän, han var the one. Det var jag säker på. I sex år längtade, hoppades, önsakde jag att han skulle inse att jag var den rätte för honom. Men den dagen kom aldrig. Jag ser nu tillbaka på den tiden som ett slöseri av dyrbar tid. Sex år förgäves.
Den andra är killen är han som ni alla vet om, han som jag har skrivit om så mååånga gånger. Han som gör mig glad, han som gör mig ledsen, han som får mig att bli någon annan. En tjej utan kontroll, en osäker tjej som behöver honom.
Men gissa vad? Jag är inte en sån tjej. Jag har alltid haft kontroll över mitt liv, jag har aldrig behövt en kille för att må bra. Jag har alltid klarat mig själv (alltså utan killar) Så varför blev jag så svag med honom?
Det kan jag själv inte svara på... Men jag vet att han nu är ute ur mitt liv, för alltid. För jag orkar inte slösa bort sex år till på en kille som inte är man nog för mig!
Citerar Britney Spears:
" The think they are so tuff but they're all mama's boys"
Så just nu satsar jag på mig. Vad som får mig att bli glad, det som får mig att må bra, det som får mig att återfå kontrollen, det som får mig att bli mig själv igen.
På mitt liv, mina vänner, min familj, min dans, mitt jobb, men speciellt på killarna i mitt liv. Vissa kommer, vissa går, vissa kommer och går lite för fort och vissa kommer och stannar lite för länge. Jag har mött två av dem, dem som lixom sätter sig fast som en jobbig jävla fästing som är omöjlig att få bort. Eller fästing kanske är fel benämning mer som ett myggbett. Man hatar det, det kliar, svider och gör en väldigt irreterad men samtidigt är det ju otroligt skönt att klia på det. Eller hur?
En av dem är N, killen jag älskade, killen som var min bästa vän, han var the one. Det var jag säker på. I sex år längtade, hoppades, önsakde jag att han skulle inse att jag var den rätte för honom. Men den dagen kom aldrig. Jag ser nu tillbaka på den tiden som ett slöseri av dyrbar tid. Sex år förgäves.
Den andra är killen är han som ni alla vet om, han som jag har skrivit om så mååånga gånger. Han som gör mig glad, han som gör mig ledsen, han som får mig att bli någon annan. En tjej utan kontroll, en osäker tjej som behöver honom.
Men gissa vad? Jag är inte en sån tjej. Jag har alltid haft kontroll över mitt liv, jag har aldrig behövt en kille för att må bra. Jag har alltid klarat mig själv (alltså utan killar) Så varför blev jag så svag med honom?
Det kan jag själv inte svara på... Men jag vet att han nu är ute ur mitt liv, för alltid. För jag orkar inte slösa bort sex år till på en kille som inte är man nog för mig!
Citerar Britney Spears:
" The think they are so tuff but they're all mama's boys"
Så just nu satsar jag på mig. Vad som får mig att bli glad, det som får mig att må bra, det som får mig att återfå kontrollen, det som får mig att bli mig själv igen.
No more words needed...
Tänke göra som Jennifer och lägga upp en text från en låt för att beskriva hur jag känner just nu. Men jag behöver bara lägga upp en mening.
Cause you never were, and you never will be mine.
Cause you never were, and you never will be mine.
Jag skyller på samhället
Det är inte ett dugg jävla konstigt att dagens ungdomar speciellt tjejer bantar, spyr upp maten, eller till och med svälter sig själva. I varje tidning, på varje tv-program och på varje hemsida blir vi påminda att man är bara vacker om man är smal.
Jag om någon vet, jag har varit sjuk i sju år och visst jag svälter mig inte idag men tankarna finns kvar. Hela tiden! Varje dag, varje minut, varje sekund. Om man aldrig har varit i situationen kan man inte förstå, så enkelt är det.
Den sjuka personen i dig kommer aldrig att försvinna.
Man har verkligen en sjuk bild av sig själv.
Det här måste stoppas, jag vägrar låta min barn växa upp i ett samhälle som säger att de bara duger om de ser ut på ett visst sätt. Och jag vill aldrig att mina barn ska uppleva det jag och så många andra har gjort!
Jag om någon vet, jag har varit sjuk i sju år och visst jag svälter mig inte idag men tankarna finns kvar. Hela tiden! Varje dag, varje minut, varje sekund. Om man aldrig har varit i situationen kan man inte förstå, så enkelt är det.
Den sjuka personen i dig kommer aldrig att försvinna.
Man har verkligen en sjuk bild av sig själv.
Det här måste stoppas, jag vägrar låta min barn växa upp i ett samhälle som säger att de bara duger om de ser ut på ett visst sätt. Och jag vill aldrig att mina barn ska uppleva det jag och så många andra har gjort!
Överreagerar jag?
Är det inte typiskt tjejer att alltid tänka sig det värsta? Att alltid tro det hemskaste? Eller vänta sig något oumbärligt?
... Eller är det bara jag?
Jag tror helt säkert att vi alla misstolkar varandra, och med varandra menar jag killar och tjejer. Till exempel, när man har sex tänker oftast tjejer så här:
Åh herregud, han gillar mig. Passar mitt efternamn med hans, eller ska jag ens behålla mitt? Hoppas våra barn får hans ögon, men för gudskull inte hans överbett.
Medan killar tänker mer så här:
Yes det var skönt med ett ligg, juste ska lira fotboll med Danne idag, måste dra.
Det finns en viss skillnad tycker ni inte?
Därför tror jag också att tjejer ofta, om nästan inte alltid lätt blir sårade. Kanske är det dags att börja ändra vårat tänkande en aning. Vi får inte göra minsta lilla grej enorm!
Det kan vara allt ifrån en kyss till ett kallt samtal.
Ska förklara bättre, en kyss för mig är något super mysigt och härligt och det kan också vara ganska hett. För mig kan det också betyda att man gillar personen. Men för killen jag kysste kanske det betyder något helt annat, kanske var han bara "sugen" och glad att fick sig en kyss och det var allt.
Ett kallt samtal kan få mig att börja tvivla på vad han och jag har tillsammans, det kan få mig att börja tänka alldeles för mycket och som jag nämde i början, vänta mig det värsta. Medan det kanske betydde något helt annat för honom. Kanske hade han bråttom, kanske blev han nervös för att min kompis var med. Ja det kan ju vara vad som helst.
Därför ska jag från och med nu sluta överreagera och det viktigaste, sluta tänka så jävla mycket!
... Eller är det bara jag?
Jag tror helt säkert att vi alla misstolkar varandra, och med varandra menar jag killar och tjejer. Till exempel, när man har sex tänker oftast tjejer så här:
Åh herregud, han gillar mig. Passar mitt efternamn med hans, eller ska jag ens behålla mitt? Hoppas våra barn får hans ögon, men för gudskull inte hans överbett.
Medan killar tänker mer så här:
Yes det var skönt med ett ligg, juste ska lira fotboll med Danne idag, måste dra.
Det finns en viss skillnad tycker ni inte?
Därför tror jag också att tjejer ofta, om nästan inte alltid lätt blir sårade. Kanske är det dags att börja ändra vårat tänkande en aning. Vi får inte göra minsta lilla grej enorm!
Det kan vara allt ifrån en kyss till ett kallt samtal.
Ska förklara bättre, en kyss för mig är något super mysigt och härligt och det kan också vara ganska hett. För mig kan det också betyda att man gillar personen. Men för killen jag kysste kanske det betyder något helt annat, kanske var han bara "sugen" och glad att fick sig en kyss och det var allt.
Ett kallt samtal kan få mig att börja tvivla på vad han och jag har tillsammans, det kan få mig att börja tänka alldeles för mycket och som jag nämde i början, vänta mig det värsta. Medan det kanske betydde något helt annat för honom. Kanske hade han bråttom, kanske blev han nervös för att min kompis var med. Ja det kan ju vara vad som helst.
Därför ska jag från och med nu sluta överreagera och det viktigaste, sluta tänka så jävla mycket!
